Må Gud förlåta alla eder brutna emot mig Och må han skydda alla löften gjorda dig! Dessa ord, lagda i en afsatt och fängslad konungs mun, äro fullt tillämpliga på den furstes ställning, som berömmer sig utaf att kunna ställa 600,000 man i fält och aspirerar att hålla jemnvigten mellan de makter, hvilkas strid skakar den vestra och östra jorden. Diocletianus och Carl V äro minnesvärda derför att de frivilligt nedstigit från tbronen; men det finnes intet exempel på en furste, ännu bibehallande en monarks namn och ställning, som utan allt synligt tvång, afkläder sig d:ss väsen, icke till fördel för folkets frihet, utan till fördel för en främmande och icke längesedan fiendtlig makt. Monarkiernas historia är full af exempel huru nationernas intressen blifvit uppoffrade af den regerande familjen för någon fördel åt samma familj; men att kronan skulle bedraga på en gång sig sjelf och sina undersåtare, det är en dårskap utan like.I sanning, Tysklands furstar förete i närvarande stund ett besynnerligt skådespel, ett skådespel, hvars sista akt skall blifva märkvärdig att se, ifall vi upplefva den. De göra allt, dessa stora och små potentater, för att klaergöra äfven för de blinsaste absurditeten deref att en enda menniska skall bestämma öfver länders och folks öden, och detta en menniska, för hvilkens upplysning och goda vilja man icke har de ringaste borgen. Besynnerligt nog är det just de två mäktigaste regenterna, som skola gifva de största exemplen i detta hänseende. Förr eller sednare skall väl dock, i himlens namn, den ärftliga monarkien i dessa länder på detta sätt hafva spelt ut sin rol. Det är väl också detta som furstarne känna i luften, hvarföre de låta allt gå förvändt, tänkande: ,efter oss syndafloden.