Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1855, sida 2

ta alldeles rasande. Kortligen, de rycka sårlåret srån spettet och bemaktiga sig detsamma . . jag kastar mig midt ibland dem . . de rycka åt ett håll, jag åt ett annat . . Kort: ligen, fårlåret stannade i deras händer . Jag skriker: jag skall sqvallra för min husbonde. — Gör det, svara de, — och om han muckar, skall han bli särlärets efterträdare på spettet. — De oförskämde! utbrast slutligen markis de Bourvoisin vid denna punkt af Leonhards berättelse. Denne fortfor: — Vid denna hotelse mot er, min husbonde, blir jag ursinnig, knyter näfven och lyfter armen ... — Bravo, Leonhard! — De lyfta soten ... — Vidare! — De slå och sparka mig. — De uslingarne! Skall jag då icke kunna få någon frukost? Hvar äro de? I matsalen. Huru många äro de? — En hel mängd. — Desto bättre! — Men herr markis, akta er .. — Stanna du här, Leonhard! Bourvoisin skyndade ut. — Han hade minsann icke behöft befalla