Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1855, sida 1

se uti att se Rysslands öfvervälde i Ostersjön bringadt på fall. Sjellva de krigiska eventualiteterna tyckas fordra Danmarks gemensamma uppträdande med det öfriga Skandinavien: England har inga flera trupper disponibla, Frankrike kan måhända till våren lika litet få en Ostersjöarme på benen, den allierade slottan kan ej tillförsäkra svenska hären tillräck ligt ryggstöd, om den vid sina operationer i Finland skulle stöta på en rysk öfvermakt; men marcherade en dansk korps till Sveriges ostkust och förenade sig der med norska hjelptrupper, skulle en svensk anfallshär på 50,000 man hafva en fullkomligt tillräcklig, pålitlig och nära stående reserv. Det låter emellertid tänka sig en möjlighet, så ytterst osannolik den är, under hvilken general Canroberts mission till Stockholm kunde haft europeisk betydelse, utan att han har något dylikt att uträtta i Köpenhamn. Det har nämligen från olika håll hänsyftats derpå, att Danmark kunde vara utsedt till offer på den slutliga fredens altare och bestämdt att styckas, för att belöna de stater, som efter lång tvekan omsider beslutat deltaga i kriget mot Ryssland. ,Fedrelandet erinrar om ett rykte, som förl. vinter var i svang, enligt hvilket Preussen skall hafva anmält hos danska hofvet, att Frankrike framkommit med ett sådant projekt, medan franska regeringen samtidigt lät veta, att Preussen gjort densamma ett sådant förslag. Detta rykte, sannt eller falskt, är karakteristiskt nog. Det torde få anses såsom moraliskt och politiskt omöjligt, att vestmakterna, som sjelfva vilja gälla såsom representanter för frihet och rättvisa i kriget mot Österns eröfringslystna despotism, skulle ens kunna hysa en tanke på en våldsgerning, hvars skändlighet, om möjligt, öfverträslade den af Polens delning, samt trampa under fötterna den allmänna opinionen i Europa, hvars vigt de erkänna och hvars understöd de söka. Lika omöjligt är det, att svenska regeringen skulle våga ingå på en dylik plan, i hopp att åt familjen Bernadotte förvärfva ytterligare länderier; blotta misstankan om en sådan afsigt skulle förorsaka den en fullständig moralisk bankrutt. Deremot är det alldeles icke otroligt, att preussiska kabinettet, hvars relationer till Schleswig-Holstein äro bekante, funnit ryktet om en sådan plan från vestmakternas sida ganska användbar, för att skrämma Danmark, sätta Sverige i förläganhet och hos alla neutrala folk väcka misstroende mot Frankrike och England. Att preussiska regeringen sjelf i sitt innersta hyser afsigten att i en framtid, vid gynnsamt tillfälle, verkställa denna plan, har man rättighet att förmoda af dess antecedentia. Har derför ett förslag om Danmarks styckning någonsin blifvit framstäldt, så är det otvifvelaktigt Preussen, som gjort eller låtit göra det; det är denna genom rof och plundring tillkomna nordtyska stormakt, som ensamt har intresse af brödralandets undergång. Då man å ena sidan betraktar fördelarne af en närmare politisk förening mellan de skandinaviska folken, hvartill icke blott vår blodförvandtskap och sympathier, utan sjelfva den oafvisliga nödvändigheten hänvisar, och å andra sidan de iaror, som för Danmark skulle uppstå genom en isolerad ställning, om Sver—— ä— —