Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1855, sida 1

— Rosida sade Waldemar i djup ångest, i förfärlig förtviflan, säg mig ett enda ord, ett enda... — Tyst! tala icke ut, sade hon med bleka kinder och tårade ögon, du förolämpar mig och Edgar; gå, du vet icke hvad du säger. — 0. Rosita, säg mig blott ett ord, och jag går genast! ÄAlskar du Edgar? — Som min maka, ja, jsg svor det vid altarets fot, i lust och nöd. — Din make, sade Waldemar ångestfull, med en tår af smärta och harm i ögat. Rosita rodnade som en ros. Waldemar fattade krampaktigt hennes hand. — Om du icke vill, att jag skall dö, sade han, så säg mig ett ord: ja eller nej! Den unga qvinnans blick strålade, hennes kind glodde, hennes barm häfde sig. — Nej, tusen gånger nej, sade hon, gå nu, Waldemar, och tala aldrig så mer. Waldemars ögon blixtrade af fröjd och onämnbar sällhet, af stolthet och hopp; brn knäppte hastigt sina bänder ihop och sade varmt: — Gud i himlen, jag tackar dig. Rosita bleknade åter. — Nu går jag in till mrs Malvina, sade hon — som kanske vaknat. — Icke ännu, Rosita, min ljufva Rosita, sade han med passionerad röst. Rosita slog ned ögonen för hans blick och steg upp, gick till dörren; den var läst. Waldemar log. Med glödande värma fattade han hennes händer, kysste dem, och innan den dödsbleka qvinnan visste derom, tryckte han brinnande kyssar på hennes rosige läppar, hennes hvita nals. Hon sköt honom bort.