ge drager svärdet mot Ryssland, och brödralandet ej har någon annan kamrat i neutraliteten, än sin hemlige tyske dödsfiende; så bör valet för Danmark ej vara tveksamt. ,Fadrelandet betecknar den rigtning, danska politiken under dessa förutsättningar måste söjja, med följande ord: Om Sverige och Norge, följande Sardiniens och Spaniens exempel, förena sig i ett anfallsoch försvarssörbund med Frankrike och England, för den tid, det nu pågående kriget fortfar; då bjuder en sund dansk politik att mottaga samma anbud, om de göras oss, eller om de icke göras oss, då sjelfve söka ernå dem. Faedrelandet slutar sin artikel med följande ord: Sverige bör, om det går med, önska vårt deltagande, såvida vi äro fria från alla tyska ränker och förpligtelser, ty vi allena kunna betäcka dess rygg. Det skall behöfva och ve ta uppskatta vårt bistånd. Vestmakterna böra kunna gifva oss samma vilkor och garantier, som de erbjuda Sverige; det måste ligga dem om hjertat, att Danmark på allvar bryter med de ryska sympatier, som hysas i dess högre kretsar och alltid tillförsäkra ryska politiken lätt insteg; det bör vara Frankrike lätt att skydda vår sydgräns mot anfall, medan vår här är sysselsatt på annat håll, genom att uppställa trupper på Rhengränsen. Vestmakterna böra slutligen önska ett skandinaviskt förbund, icke blott för tillfället, utan för alllid. Och om detta är det anbud, som göres, så kan och bör Danmark icke sky några ofer, huru stora de må vara, för att ernå det; y i trots af alla skengarantier, pappersförfattningar, arffördrag och successionsordningar, är ett skandinaviskt förbund den enda trygga hamn, hvaruti vårt af så många stormar kringIrifna och misshandlade statsskepp kan ligga säkert mot framtidens stormar. m 3 RR i