Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1855, sida 1

Den 21 November. Svenska Tidningen med gårdagens post innehåller en längre polemisk uppsats, hufvudsakligen rigtad mot Hand. Tidningen, i och för våra omdömen dels om Carl Johans politik 1812, dels om den närvarande regeringen och dess politik. Sv. Tidn:n har under denna polemik begagnat ett språk, som föga öfverensstämmer med den ,goda ton, som denna tidning sade sig vilja införa i den politiska diskussionen, en ton för öfrigt, hvilken vi i förrgår sökte karakterisera, då vi anförde, ,att det är sakernas rätta benämning den afskyr, under det den mindre ogillar sjelfva sakerna.— Utan att i detta hänseende följa Sv. Tidn:ns föredöme, vilja vi lugnt men allvarligt upptaga dess anfall till gendrifning, och äro starka i det medvetande, att kunna med största lätthet vederlägga Svenska Tidningen i hvarje punkt. Vår ärade kollega börjar med att upprepa sin förbittring öfver det sätt hvarpå oppositionspressen begagnat sig af de olyckliga ,Minnea, denna, såsom det heter, ,okritiska bokk, sim ,innehåller intet enda verkligt nytt vigtigt saktumx. Pressen har, menar Sv. Tidn:n, kastat sig med verklig varghunger öfver konungens (Carl Johans) i denna sak så naivt skildrade, nationalkänslan stötande bevekelsegrunder. Ochassigten härmed är att ,få öfverflytta en föregifven, för 40 år sedan begången nationalsynds förhatlighet på den nuvarande regenten, som tillika med de flesta afsina rådgifvare då var barn. Svenska Tidn:n finner ej uttryck nog skarpa för ett sådant beteende, och slutar med följande tirad: Hvilken benämning skall man gifva åt ett dylikt förfarande, vi fråga det i fosterlandets n mn? Är deruti ens sundt förnuft, då man på samma gång uppmanar samme regent, hvilken man sökt göra misstänkt ioför sitt folk för det största tänkbara regentbrott — uppmanar honom till deltagande i ett stort krig, som nödvändigtvis fordrar den inbördes enighet och förtrode, åtminstone till regeringens redliga syften, förutan hvilket förtroende och derigenom förlänad styrka, ej äro att påräkna de uppoffringar, försakelser och förtröstan till en god utgång, som ett så stort företag nödvändigt kräfver 2? Hand. Tidn:n får för sin del här upprepa hvad vi förr förklarat: vi hafva ur ,Minnena nästan endast anfört det faktiska — på förf:ns räsonnemanger hafva viicke grundat något omdöme, än mindre brytt oss om att med honom ingå i någon tvist. Och detta faktiska år: Att Carl Johan redan vid sitt första uppträdande i Sverge. utan att fråga ester det solks önskningar, som just valt honom, för att erhålla en motsatt politik, började dels stämpla emot Napoleon, genom att uppmuntra de uppenbara brott emot kontinental-systemet, hvilket vi förbundit oss att hålla. dels arbeta på opinionens förändring mot Napoleon, dels slutligen inleda hemliga underhandlingar med Ryssland, af den art, att sjelfva den vördade ministern Stedingk fanns obeqväm för sakernas bedrifvande, utan måste ersättas af C. Löwenhjelm ; att samme Carl Johan ingick de rygtbara fördragen med Ryssland, till trots af samma ännu alltid rådande opinion i Sverige, ja till trots af den gamla konungens missnöje, till trots af det öppna motståndet hos Sverges utmärktaste män; att Carl Johan vid dessa fördrag, hvarigenom han hardt när räddade Alexander från total undergång, icke af denne monark kräfde någon uppoflring. då han deremot af det långt mindre hotade England påyrkade och emottog flera millioner rdr i rena subsidier ; att Carl Johan, i st. f. att återkräfva Rysslands orättmatiga rof, förberedde sjelf ett liknande röfveri, då han, utan anledning, beröfvade Danmark Norge; genom hvilket dåd han dessutom kullkastade sjelfva rättsgrunden för Sverges anspråk att återfå Finland, då han —U—cP—— —