Ja lab Häalva YI III110 VIE L411 Oe VMA I Återstår ännu att tala om Guadeloupe-historien, och mycket annat, som ännu ej blifvit belyst. 7 Allt detta är fakta. Och det har ingalunda varit med någon ,varghunger vi -kastat oss öfver dem; utan de hafva trugat sig på oss, och det har varit hvarje redig svensk mans pligt, att hvad i hans förmåga stått afslöja denna politik, till hvilken den nyare historien knappast företer ett motstycke. Det har varit nödvändigt, icke blott för den historiska sannigens skull, som dock äger ett visst, om ock oangenämt berättigande, utan ock derföre, att erfarenheten må varna, att svenska folket må få så pass mycket öppnade ögon, att man för framtiden åtminstone icke så lätt kan göra oss till lekboll för personlig ärelystnad eller sjelfviska stämplingar. Vi höra Sv. Tidn:n ännu en gång höja ropet om smådelser, ,vämjeliga att åhöra, o. s. v. Om förlåtelse: det är således icke saken, som rör Sv. Tidn:s elastiska samvete; mot den har dess rättskänsla intet ogillande; den smalter Sv. Tidn:n fastmer med god smak — men sakernas framdragande i ljuset och benämnande med deras rätta namn — ehuru dessa ännu icke blifvit uttalade — detta är ,vämjeligt, det sårar Sv. Tidn:ns rättskänsla och — sosterlandskänsla! Sv. Tid:n torde ursäkta oss, att vi hysa andra begrepp om rätt och sanning och — heder. Hvar hafva vi fällt Sverges närvarande regent skyldig till delaktighet i Carl Johans politik ? Denna beskyllning är helt enkelt falsk. Vi bafva aldrig, hvarken öppet eller insinuationsvis, (det sednare är för öfrigt icke vår sak) yttrat att kon. Oscar, då ännu ett barn, hade någon del i Carl Johans 1812-års politik, ty vi fåsta oss ej vid barnsligheterna med den pathetiska scenen mellan Carl Johan och Alquier, der den unge prinsen utropade: ,Ja, pappa, helldre dö än förnedra sigfF — och dylika af Carl Johan väl anlagda theatereslekter. Hvad vi ogillat är, att Carl Johans bildstod blifvit upprest af den Son, som ej kunnat vara i okunnighet om bans politik, och detta på en dag (den 4 Nov.) som just utgjorde en hyllning på samma gång åt Carl Johans politik. Detta är den enda sammanställning vi gjort emellan 1812 och 1854. Deremot hafva vi upptagit 1854 års politik till granskning alldeles i och för sig, och vi hafva då funnit densamma till den grad tvetydig, att vi ej kunnat undgå att för densamma uttala det djupaste misstroende. Behöfva vi upprepa för Svenska T:n grunderna härför? Behöfva vi tala om den intrig, i hvilken Sv. Tidn:n, såsom vi hoppas på god tro, deltog, då det gallde att genomdrisva det äskade kreditivet? Om Rysslands vägran att erkänna vår neutralitet, om de 30,000 Ryssarnes marsch mot Torneå? Behöfva vi erinra om de upplysningar, som riksrättsåtalet i Danmark bragt i dagen, att neutraliteten var rig tad icke mot Ryssland, såsom Sv. Tidn:n antydde (Tidn. förklarade nemligen neutraliteten obestridligen vara gynnsam för vestmakterna) utan just mot vestmakterna? Behöfva vi erinra om det barnsliga förstärkandet af Carlstens fästning, m. m.? Men alla dessa mera retsamma an betydande demonstrationer, alla dessa små intriger betyda dock mindre än regeringens sammansåttning af personer med reaktionera tänkesdtt. Håri ligger misstroendets hufvudsakliga grund och kärna. Sv. Tidn:n bör, såvida den vill erkänna att Sverige är en konstitutionell och ick en absolutistisk stat, kunna begripa detta. I alla konstitutionella länder bestämmer regeringens sammansättning inför folkets ögon karakteren af dess politik. Inkallandet eller frånskiljandet af en så eller så sinnad minister utgör alltid det märke, hvarefter man bedömmer regeringens politik i den ena eller andra rigtningen. Se vi till England, så måste, midt under brinnande krig, de ministrar afgå, som icke ägde landets förtroende. Det dugde icke der för regeringen, att ockra på fosterlandskärlekens heliga känslor, och tala om nödvändigheten ,af förtroende mellan regering och solk, för att bringa nationen att stillatigande se personer i styrelsen, hvilka man befarade icke rkulle föra kriget med vederbörlig kraft. Der var det regeringen, som måste återställa det rubbade förtreendet och som äfven lyckades deri. Der yttrade jockså t. ex. en gång lord Russel: Han i ej förtroende att låta oss (de dävarande ministrarne) bestämma härom, så lemna makten i andra händer. Detta gäller dock ej allenast det sannt konstitutionella England. Sjelfva kejsar Napoleon fann sig föranlåten att afskeda den minister, Drouin de Lhuys, som ej uttryckte hans politik. — Och huru har det gått i Danmark? Var icke äfven der missnöjet så stort, att den reaktionära, ryskt sinnade ministeren måste af