Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1855, sida 1

— Edgar, du är en lycklig sälle, sade mr Augustus Burlington. Men hvem år den långa blå flickan, som skrattar jemt? — Miss Victory Valmy! — Ah, baron de Marignys fästmö, rik, men förfårligt stora händer, och stora kindben, för lång, men täck för resten, ser glad ut och liflig — dansar bra, men fan så breda fötter. Mr Burlington var 35 år, liflig, glad och älskvärd, som en irländare, och slösande lättsinnig, som Erins söner i allmänhet; en ung roud, stor favorit hos alla damer — unga och gamla, — polkade förträffiigt och hade de vackraste bästar i London, riktiga arabiska gångare. Han lät presentera sig för lady Rosita, Victory och Mary Ann, bjöd upp Victory til polka mazurka och Moery Ann till vals. Men Rosita — hoa dansade icke; blott en francaise fick mr Burlington. Rosita satt bredvid lady de Mandoville och såg polkan. Victory och Augustus Burlington dansade, och dansade väl och behaglist. Midt på golfvethbland andra icke dansande herrar stod Waldemar de Marigny blek och tankfull. Med ett uttryck af beundran hvilade hans blick på värdinnans sköna granne. Polkan var slut. Då spelades upp till en bolero. Heory och Dolorez dansade, och alla beundrade dem. Mary Ann dansade med lord Rupert Wigville. Då glänste Waldemars ögon. Han gick fram till Rosita. — Kom Rosita, sade han, då vi sist dansade bolero var du 11 år; kom!