Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1855, sida 2

? 2 Adalbert Saville gaf henne blommor, Henry de Mamonville gaf henne mera än allt, ett slott, ett namn, ett ädelt hjerta. Edgar Darville ville gifva henne sin kärlek. Hon nekade stolt. Då kom Everard Darville och skyddade den arma, tillbjöd henne sitt nawn, sitt trofasta hjerta. Men den fattiga danserskan kunde icke emottaga detta offer. Hon var icke bouom värdig, Hon älskade en annan. — Everard. Everard, utbrast Waldemar, huru ädel du är! Min stackars Rosita! — och den unge mannen gret som ett barn och gick hastigt bort inåt den tätaste skogen. Då hördes ett sakta prassel i skogen. Blek som döden kom Rosita ut till fontainen, men hon hemtade sig ha tigt, och helsade vånligt på Dolorez. Dolorez blickade upp med ångest, men hon såg blott ett mildt leende ansigte, ett par mörka ögon, klara, men ej af tårar. Dolorez blef lugn. — Kom du hem nu, min Rosita? — Ja, jag har varit nere hos Mary Bootbfför sista gången som flicka. — Se der kommer Edgar! Edgar Darville kysste glad sin bruds hand; Rosita besvarade vänligt hans helsning. — Everard är kommen, sade han, och lord Rupert Wigville, Waldemars kusin. Kom Rosita! jag måste presentera lord Rupert för dig, en hygglig ung man, systerson till lord de Vere!