Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1855, sida 2

Lyckligtvis sörbarmade sig: Armfelt öfver de förtviflade unge mannen, så att han, efter fre den i Werelä, blef både riddare och major generalstaben. Denna lycka nådde sin höjd punkt, när vid en presentation för de rysk generalerne, kon. Gustaf II yttrade: Jag har gjoi denne unge men utmärkte officer orätt, sor först i dag nämnt honom till riddare, emedai han bordt blifva det för affären vid Walkiala. Konungen vände sig derefter, berättar -degamle Gustavinen, till mig och frågade on jag ännu vore missnöjd. Nej, jag var hän ryckt ända till tårar öfver konungens delikat behandling. Afven följande anekdot om Carl XIV är gan ska karakteristisk. Dagen efter kronprinsen intåg i Stockholm skulle alla stater och corp ser presenteras för honom, och det tillhörd mig, säger baron H., att presentera chefen fö hvarje corps. När jag anmälde, att alla had gjort deras uppvaktning, frågade Hans Kongl Höghet mig: huru många ledamöter funnos ut Svea hofrätt, och då jag svarade att jag icke erinrade mig antalet, sade han sig hafva be. mörkt, att endast tvenne gjort deras uppvakt ning, samt anbesallde mig, att genast, i de strängaste ordalag, som han sjelf dikterade skrifva till presidenten och affordra honom upp lysning, hvarföre hosrattens ledamöter till et så ringa antal infunnit sig, tilläggande, att har skulle lära dem vördnad för konungen, och att de borde föregå andra med föredömet der. af m. m. Man sinner huru varm i kladerna den nye kronprinsen genast var och huru uppmärksam han var på allt som gällde . vördnaden för ko. nungen! Andra delen af samma Minnen innehåller Drottning Lovisa Ulrikas och Sprengportens intriger, en pamphlet-artad skrift af tvetydigt ursprung, tydligt beräknad på skandal. Den utredning, som i slutet af denna del göres, rörande Gustaf IV Adolfs börd, är emellertid af ganska stort intresse. I förening med dessa ,Minnen till Sverges historia, må nämnas det 12:te häftet af CiÖåmdt är icke glömdt:, hvilket innehåller ,,Underståthållaren Henr. Liljensparres egenhändiga allerunderdånigste berättelse till H. K. Maj.t, dat. Stockholm den 17 Juni anno 1797. Slutligen innehåller Memoire-bibliotheket det bekanta arbetet: En pariser-borgares Memoirer, af dir L. Veron. 3 del. Man känner att efter revolutionen 1848 det blef en rigtig uppsjö i Frankrike på Memoirer, utgifna af de många olika deltagarne i dessa dagars vigtiga tilldragelser, i hvilka hvar och en ville dels sopa rent för sin dörr och rentvätta sig från en mängd mer eller mindre graverande anklagelser, dels ställa sig i ännu bättre ljus än de tyckte sig vara. Här var ett stort fält för den personliga fäfsanga, som -regerar många af Frankrikes i öfrigt utmärkte män, och som d:r Veron så naivt försvarar med uttrycket: -sör att förtjena beröm, måste man hafva den svagheten att mycket tycka om detsamma. Ibland alla dessa Memoire-samlingar intager dock det ofvannämnda af d:r L. Våron ett framstående rum. Mannens bana, såsom läkare, theaterdirektör, chef för en af de största fransyska tidningar (le Constitutionel) och slutligen ledamot af den lagstiftade corpsen, har satt honom i beröring med en mängd i Frankrikes politiska och konst-historia ryktbara. personligheter, hvilkas skildring icke kan annat än gifva hans memoirer ett stort intresse, oaktadt framställningssättet är temligen rapsodiskt. Hr Veron meddelar några bref, som han emottagit från vissa af dessa Frankrikes rygtbarheter, af hvilka det säkert skall göra våra läsare ett nöje att erhålla del, då hvart och ett utgör något karakteristiskt för brefskrifvarens individualitet. Hvad säger man t. ex. om följande: Bref från Alexander Dumas. Se här huru personer arbeta, som hafva talang. Jag skickar er bundrade och tjugo ark oskrifvet papper; ni låter uppassaren på er byrå stämpla dem i det hörn, som är midt emot tidningsnumret. Om Thorsdag morgon med första lägenhet återskickar ni mig detsamma. När ni den 14 äter middag hos mig, finner ni en volym börjad, och när jag den 21 äter middag hos er, lemnar jag er den afsiutad. Eder A. Dumas. Bref från Madame George Sand. Min herre! Ni försätter mig i den största förlägenhet, då ni en månad förr, än vår ömsesidiga öfverenskommelse utstakar, begär en roman af mig. En ganska stor olägenhet för min helsa, äfvensom fara för bokens värde, vore det, att så brådstörtande arbeta, utan att hafva tillräcklig tid, för att låta ämnet mogna, Åfvensom att ;