Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1855, sida 2

la trägården med sontainer och klippta häckar med statuer och bersåer. Der, vid sontainen med Neptun och Najaderna, satt Dolorez, den unga, lyckliga, Henrys brud; hon flätade på en krans — det var Rositas beöllopskrans. Klockan var 6, alla sofvo i slottet; blott Waldemar sof icke. Då såg ban Dolorez i fönstret och ilade ut. — Senora Dolorez, sade han, sår jag tala med er ett ordj? — Gerna, sade den unga flickan. Waldemar satte sig bredvid henne. — Dolorez, senora Dolorez, för Guds skull, säg mig, huru, hvarföre blef Rosita Edgars fästmö? Dolorez såg på Waldemar med sina vackra, milda ögon, nu fulla af tårar. — Rosita är en engel, sade hon. Edgar bistod lord Adhemar i en vigtig affär; ban friade, och Rosita ville icke att hennes fader skulle stå i skuld hos vågon. Fader, moder trodde att hon älskade Edgar; blott jag såg hennes strid. — Arma Rosita, sade Waldemar, men kanske älskade hon Edgar? Dolorez blickade tankfull på Waldemar. — Nej, sade hon, Rosita kan aldrig älska Edgar! — — men han tillber henne. — Ar Edgar sig lik? — Ja, sade Dolorez, samma själ under en vacker yta. — Du har aldrig tyckt om Edgar. Dolorez, hvarföre? I din moders namn, säg mig det. Dolorez rodnade. — För 8 år sedan kom en liten denserska till slottet Savigny, hon dansade bolero på gården; alla voro goda emot henne. Waldemar de Marigny gaf henne hela sin börs, Everard Darville en dukat och