Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1855, sida 1

— — — — —— da hvad som kanske varit vår pligt att öppet uttala, äfven med risk att derigenom blottstalla oss sjelfva. Äfven den andre ledamoten uti ifrågavarande kommittk, hr Schwans karakter väger alltför lätt på den offentliga moralens våg, för att han skall kunna anses passande till ett dylikt uppdrag, vore ock hans omdöme och insigter mycket större än de äro. Vi skilja i allmänhet icke mycket mellan den som använder korruption till vinnande af sina ändamål och den som af densamma användes. Moraliteten hos båda är densamma, blott att personernas olika ställning gör den ene till gifvare och den andre till emottagare. För hr Schwans politiska karakter hafva vi, om möjligt, ännu mindre aktning, sedan vi åskådat hans dubbel spel vid den sednaste riksdagen. Att — för så vidt Sverges intressen skola bevakas — öfverlemna en så svår och maktpåliggande sak i sådana händer — ty det är gisvet, att hr Schwan dikterar de svenska kommitterades beslut — det synes oss alltför vågadt. Men regeringen har naturligtvis ej tänkt härpå. Dess afsigt har, efter vanligheten, endast varit att belöna förtjensten, d. ä. att gifva hr Schwan ett uppdrag, i st. f. att gifva uppdraget den mest passande personen. Den egentiigen arbetande personen skulle vä! då blifva den tredje kommittledamoten, distrikteheten Karström, hvilken utan tvifvel också äger nog både sakkännedom och arbetsförmåga, för att med heder kunna fullgöra det ganska svåra uppdraget. Mot hr K. anmärkes dock, att han icke skulle äga den karaktersfasthet, som sordrades för att rätt bevaka Sverges intressen, särdeles då han har sådana kamrater, som hrr Skogman och Schwan, mot hvilkas majoritet hr Karström anses icke komma att bilda någon rätt sjelfständig minoritet. Såsom ett bevis på denna hr Karströms mindre sjelfständighet, anför en korrespondent till tidn:n Upsala följande anekdot, hvars tilllörlitlighet han tror sig kunna garantera. Då fråga om tullfri in försel af skeppsförnödenheter var väckt 1850 genom en ansökning hos Kongl. Maj:t af Götheborgs skeppsrederier, skref hr Karström till en inflytelseågande man i Stockholm och bad denne utverka, att något utlåtande i ämnet icke måtte från honom (hr K.) infordras, emedan han om sådant skedde skulle komma i en obehaglig position till herrarne Dickson eller Gibson. Vi betvifla högligen denna anekdots tillförlitlighet och anföra den endast sör att lemna hr Karström ti lssalle, om han så finner för godt, att vederlägga densamma. Endast den omständigheten, att hr Karström skulle hafva skriftligen så utlåtit sig, talar för att berättelsen är ogrundad, då sådant strider emot hr K:s kända for-igtighet. Om vi för vår del skulle, med den lilla kännedom vi hafva om disirktchefen Karström, mot honom något anmärka, så vore det just denna hans alltför stora fårsigtighet, denna sarhåga att i ringaste mån blottstalla sig; något som icke är rätt förenligt med en sådan förmåga och duglighet som hr K:s, utan gemenligen endast utgör ett tecken på sveghnet och underhaltighet, som behåöfva taga sig noga till vara. En sådan öfverdritven försigtighet erhåller lätt sken af osjelfständighet och karakterslöshet, då det föranleder perso ner att dölja, hvilket ofta blir detsamma som att förneka, åsigter och öfvertygelse, när man befarar att de icke äro behagliga. Tyvärr är ett sådant förhållande alltför vanligt hos våra icke blott embetsmän, hvilka i någon mån må ursaktas derföre att de äga en beroende ställning. utan ock t. o. m. afsarsman och fullkomligt oberoende samhallsmedlemmar, de der äfven äro ofta mycket rädda för att ådraga sig något slags misshag. Emellertid är och blir en sådan osjelfständighet rätt sorglig att åse, och tvingar en mången gång att undandraga personer den aktning man eljest skulle vilja