Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1855, sida 1

Waldemar sprang upp: lady Isabelle, sade han med lågande kind. får jag bedja er om något, lår jag dessa blommor som ni sydde efter, dessa hvita rosor och dessa purpurröda? — Gerna baron Waldemar, sade lady Isabelle leende. Waldemar tog blommorna, kysste dem och lade dem vid sitt bröst. — Tusen tack, sade han, goda ädla älskade lady Isabelle! — Men, sade lady Isabelle skrattande, egentligen borde ni kalla mig tante, ni är slägt med mi man, och icke så aflagset. — Tante, sade Waldemar leende, det säger man blott åt gamla gummor. — Ja det blir jag ock en gång. — Ni lady Isabelle, så ung ... så ... — Gammal emot dig, min kusin, då man öfverstigit trettiotalet är man icke ung mer. — Kom nu och hjelp mig att vara artig emot lady Darville och mrs Walmy, och lilla miss Victory, och den vackra goda Mary Ann, hennes syster. Woldemar de Marigny blickade på lady Isabeh e, då hon hastigt lemnade rummet, och hans ögon strålade. Lady Isabelle var spaniorska, mörk i hyn med svarta ögon och korpsvarta flätor, som i