Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1855, sida 1

11V 90.1 A UUjj; —— Den 13 November. Regeringens val af svenska ledamöter i kommitten för ordnande af tullförhållandena mellan Sverge och Norge, undergår i åtskilliga landsortstidningar en temligen skarp kritik. Så anföres mot presidenten Skogman, att det varit han, som förut förvecklat hela den norska frågan, derigenom att han, såsom statsse kreterare, varit fader till det drawbacksoch ex portpremie-system, hwvilket, tillampadt äfven vid varu-utförsel till Norge, der framkallade re pressalier och grundlade det beklagliga s. k. Sockerkriget, hvarjemte han såsom pre-ident i kommerskollegium, skalle hafva, i flera frågor, som angått handelsförhållandena mellan de båda rikena, gjwit olja i elden och underhållit misshälligheterna, i st. f att han borde hafva sökt närma de båda länderna till hvarandra. Vidare anmärkes mot hr Skogman, att han såsom ordtörande i finanskommittåen icke förstod att bringa det för samma kom mitt föresatta mål till nåzot resultat, utan att enda frukten af komnutteens arbete blef ett betänkande, bestående af allmänna satser, de flesta endast af subjektiv och ganska omogen halt, och alls icke, såsom de bordt vara, härflutna ur en omsorgsfull och skarpsinnig un dersökning af de förhandenvarande förhållan dena. Slutligen erinrar man att hr Skogman nu är gammal och att naturen visst icke i als. å honom gjort något undantag från den lag, som föreskrifver, att ålderdomen behöfver hvila, utan att fastmer denna lag larer utöfva sin tvingande kraft på hr Skogman i sjelfva kommerskollegii presidentstol Det är ingen som bestrider att ju hr Skogman äger ett ypperligt hufvud, stor arbetsförmåga och goda kunskaper i många stycken; deremot kan man icke lördölja för sig åtskilliga drag, tillhörande hr Skogmans ämbetsverksamhet, hvilka särskilt göra hans lämplighet till det nu erhållna uppdraget mycket tvilvelaktig. Men då hos mången rättsbegreppen stå på den låga stånd punkt, att det anses ogrannlaga att tala om hvad grannlagenheten ej förbjudit en person att utföra i handling, lemna vi denna del åt framtiden, inskränkande oss till att erinra, det en regering, som har någon kännedom om den offentliga moralens fordringar väl bor de undvika, att trampa dessa under fötterna, genom att belöna, vare sig med tomma titlar eller förtroendeuppdrag, personer, som i förenämnda hänseende gifvit anledning till rygten af ganska graverande beskaffenhet. Det är, himlen vare lofvad, icke i Sverge såsom i Ryssland, någon svårighet att finna duglga men med rena händer, och då vore det väl skäl att i första rummet använda sådana. — Vi känna alltsör väl ämnets grannlaga beskaffenhet; vi veta att mången skall med mycken bitterhet ogilla, att vi vidrört en sådan sträng, men vi känna ock, att offentligheten härvidlag är kanske det enda medlet, att på samma gång såra och hela, och derfore hafva vi ej tvekat att i detta hänseende åtminstone anty