Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1855, sida 1

er — 2 — — — ( vår kärlekslöshet emot baptisterna, personligen visat sig? Vaktaren har härvid undvikit att yttra sig om det som just utgjorde hufvudpunkten i Hand. Tidn:s uppsats, nemligen att Baptisterna måtte, derest de ej på öfvertygelsens väg kunna omvändas, åga full frihet att här sammansluta sig till särskilta samfund, och verka för sina åsigter med all den sannings-krast läran kan äga och med samma berättigande, som Lutheranismen anser sig äga, att i andra länder utbreda sin lara. — Antager man nemligen icke denna konseqvens, så blir allt tal om verkande på öfvertygelsens väg endast gyckel. Ty hvad är det verkande på öfvertygelsen, som innebär: vill du ej, till följd af mitt vänliga tal, låta dig rätta — framhärdar du i din villsarelse — så kunna vi ej längre fördraga dig. Så tolerant var äfven katholicismen, ja sjelfva inqvisitionen, att den sökte öfvertyga kättarne om deras villfarelser och förlato dem gerna, så snart de läto sig öfvertygas; men lyckades ej detta — då var det slut med fördragsamheten. Här gäller derföre ovilkorligen ett aantingen — eller-: antingen ärligt vidgå, att man ej medgifver annan religiös öfvertygelse än den statskyrkliga att utbreda sig i landet, eller att man medgifver full församlingsfrihet åt olika bekännare. — Vi erkänna upprigtigt, att vi i detta fall ej kunnat rätt förståVäktarens ståndpunkt. Den har, med all den värma som saken förtjenar, ifrat emot det orimliga förbudet emot religiösa sammankomster uti s. k. konventiklar; den har allvarligt ogillat den olyckliga s. k. Sakramentallagen; den har ärligt uttalat sin afsky emot allt yttre, verldsligt tvång i trossaker, men den bar, med allt detta, så vidt vi känna, aldrig öppet uttalat sig för religionsfrihet. Det är en halfhet, som vi ej förstå. Vill man icke att hvarje ärlig religiös bekännelse skall äga frihet, med den inskränkning, som den borgerliga ålägger, att finnas och utbreda sig ett land, så måste man ovillkorligen komma derhän, att den verldsliga makten skall äga rätt att träda emellan och fördrifva eller på annat sätt oskadliggöra de affällige. Det der talet att: vi vilja ej frihet, men icke heller våld — har alltid: varit oss en gåta, der det icke rent af är skrymteri, hvilket visserligen ej är fallet med Väktarens ord. Hvad Väktaren yttrar, att den uppträdt emot Baptisterna, derföre att ett inom vår kyrka nyvackt sjelsstandigt lif måtte få ostördt utveckla sig i kraft och sanning, utan att splittras af söndrande meningar, så måste deremot anmärkas, att Vaktaren-, besynnerligt nog, icke synas känna den splittring, som verkligen ägt och äger rum emellan dem, hos hvilka det nya lilvet vaknat, m. a. o. de s. k. lasarne. Dessa äro redan skarpt söndrade i flera mer eller mindre skiljaktiga nyanser. Och denna splittring ligger, såsom mer än en gång blifvit erinradt, i sakens natur. Iy allt tif uppspirar i vexlande former; endast döden är uniform. Hvad slutligen angår Väktarens förmenande det förs:en i H. T. vore indisserentist, derföre att han anser Baptismen äga lika mycket stöd i skriften som Lutheranismen — så är detta så till vida rigtigt, att H.-T:s författare är indifferentist i denna punkt, hvilket dock är något helt annat än att vara indifferentist i allmånhet, d. ä. likgiltig för all religion. Vi antaga att Väktaren anser de olika yttringarne af läseriet äga allesamman sitt stöd, och hka mycket stöd i den hel. skrift, hvadan Vaktaren sannolikt betraktar en hel delaf deras tvistepunkter såsom oväsentliga (adiaphora). Väktaren är således indifferentist rörande dessa punkter, men är det visserligen icke i allmänhet. Lika litet som Vakaren vilja vi för tillfället ingå i striden om baptisternas satser, men tilläta oss endast öppet erkänna, att betraktade vi ej skiljaktigheten rörande dopet såsom ovå