lentlig, så skulle vi ovillkorligen anse oss tvungna att gilla Baptismens satser. Barndopets försvarare stå nemligen på den ytterst lösa grunden, att nödgas säga: detta dop år icke förbjudet. Deras enda positiva stöd är sannolikheten af att en familj (,ett hus-) skulle hafva innehållit äfven späda barn. För öfrigt måste de taga sin tillslygt till traditionen, det gamla katholska stödet, som Luther just kastade öfver ända. Och väl må frågas: bör icke en institution, med den kraft och betydelse, som den man velat tillägga barndopet, vara åtminstone på ett enda aldlle uttryckligen besalld? — Sannerligen, när påfvedömet byggde sin institution på orden: på denna klippa vill jag bygga min kyrka, så ägde det en fastare grund i skriften än detta barndop, som man velat göra allena saliggörande. Betrakta vi åter barndopet, såsom en dels from invigningsakt till den kristna kyrkan, dels andaktsfull gudstjenst, hvarmed föräldrar, anförvandter och vänner uttrycka sin tacksägelse och sitt lof för ett barns lyckliga födelse — då kan det icke annat än betraktas med vördnad och hållas i helgd. Men vill man att det skall betyda något mera, då måste det uppskjutas till en mera framskriden ålder. Mot vår vilja kommo vi dock in på det vådliga dogmatiska området, men efter orden nu en gång hafva framkommit, så må de stå der. — Och efter vi en gång börjat, så må ännu något tilläggas. Skulle barndopets försvarare vilja ärligt besvara denna fråga: om de någonsin skulle hafva kommit att, på grund af skriftens ord, antaga ett barndop, derest de icke förut hört talas om något sådant? — Det är i allmänhet en fråga, som vi anse böra äga mycken bindande kraft i afs. å våra dogmer, för hvilkas giltighet vi ju antaga den hel. skrift allena, som grund, den frågan nemligen: ,skulle ni ha kommit till denna dogm, skulle den för er hafva framträdt ur den hel. skrift, derest ni förut varit okunnig om dogmen, men deremot flitigt studerat skriften? — Denna fråga är ganska vigtig. Ty om den hel. skriften är den enda grunden, och om cn dogm skall anses för vår eviga salighet väsentlig — så bör menniskan också kunna ur den heliga skrift utveckla samma dogm, då hon med fromt sinne vinnlägger sig om sanningens finnande, åfven då hon förut om dens. varit alldeles okunnig. Och kan hon icke detta; gifver oss icke den hel. skrift sjelf klart hvad vi för salighet behöfva känna — då hafva vi ej mer än tvenne alternativer: antingen att förklara den hel. skrift otillräcklig, eller ock med katholicismen yrka behofvet af tradition och presterlig tolkning. Då vi nu, såsom protestanter, icke rimligen kunna gå in på någotdera af dessa alternativer, så måste den satsen så fast, som nyss nämndes, att den hel. skrift måste för hvarje from :zanningsälskande och tänkande menniska lemna tillräcklig upplysning om hvad hon till sin salighet behöfver. Och då komma vi till. hvad som äfven nyss yttrades, att den frågan måste blifva ett kriterium på sanningen eller salskheten eller likgiltigheten af en dogm: egkulle du kunnat i den hel. skrift finna denna dogm, om du förut varit okunnig om densamma ? Det vore önskligt att menniskorna ville pröfva rätt många af våra dogmer på detta kriterium Nu antager man helt blindt den traditionella tydningen äfven om den rentaf strider mot den hel. skrift, ech anklagar sedan dem, som just på grund af skriftens ord kommit till en annan rigtigare tydning, att de låta leda sig af sin egenwilja, sitt ,,syndiga förnuft, o. s. v. Här må man dock väl äga rätt att fråga: hvilka äro mera egenvilliga, mera ledda af det syndiga menniskoförnuftet, de som antaga dessa af svaga, syndiga menniskor, under seklers lopp, småningom utkäm pade satser, hvilka ofta blott genom en ren tillfällighet blifvit förklarade såsom allmängil tiga (t. ex. treenighetsläran) eller de, som ödmjukt säga: ,,dessa menniskosatser kunna för mig endast då äga giltighet, när jag finner dem grundade uti och fullt öfverensstämmande med den hel. skrift. — Ja, vi våga påstå: detta sednare handlingssätt är icke blott vår rättighet, utan skyldighet. Vi aga icke rätt, för att tala med Kierkegaard, att drifva gäck med Gud, att påstå oos lyda Hans ord, då vi hylla satser, som blifvit kyrkans, till följd af en tillfällig majoritet vid ett kyrkomöte för tusen år sedan, och hvilka vi nu icke våga ifrågasätta blott af menniskosruktan. Och när vi nu handla på detta sätt, när vi låta icke menA i. RF AI. fn