Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1855, sida 1

— ——— ——— kande på hufvudet med en missnöjd mine, gick han att i sin tur bestiga hotellets trappa, då Launay fattade honom vid armen. — Min herre, yttrade han upprörd, jag begär att utaf er få en förklaring. Engelmannens drag ljusnade, liksom om han väntat och önskat denna begäran. I — Jag är till er tjenst, min herre. Båda två togo vägen till parken. Sedan de gått en hundrade steg, vände Launay sig om för att se om de voro ensamma. — Min herre, yttrade han under det han stannade tvärt, ni vet utan trilvel hvilket motiv som fört mig till er? — Jag tror mig känna det. — Ni kan ej vara okunnig om min kärlek till miss Morpeth, ej heller om det hopp, som jag ett ögonblick närt, genom att se mitt frieri väl upptaget hos henne. Utan att känna de rättigheter som ni har till hennes förtroende, vet jag att hon betraktar er som sin rådgitvare. Det är således af er jag bör fordra redogörelse för hennes uppförande. Jag har frågat henne sjelf derom, och hon har blifvit förvirrad; hon har blandat ert namn uti jag vet ej hvilket svar, som jag ej kunnat begripa; hennes tårar hafva hejdat mina frågor. Lås mig få veta hvarföre en så stor förändring egt rum hos henne sedan er ankomst hit,