Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1855, sida 1

lampligare till inhemtande af ett språk, som, dels genom sin konstrika byggnad, dels genom den forntida verldsodling det tillhör, dels också genom dess med vårt eget språk obefryndade art, är så svårt som latinet, att män, som deråt egnat en 10-årig skoltid och ytterligare odlat språket under en lång akademisk bana, ändå ofta måste genomläsa en latinsk mening flera gånger, innan den blir för dem klar. Ganska ofta har blifvit sagdt och upprepadt, att under tider, då kyrkan, vetenskaperna och politiken talade latin, samt de lefvande språken voro snart sagdt utan någon litteratur, då man i många hem, isynnerhet presthem, talade latin, då de flesta läroböcker voro på latin, kunde det vara, om icke naturligt, hvilket vi ändå icke vilja medgifva, dock förklarligt, att begynna undervisningen med ett språk, som då var bildningens modersmål; men att nu, då förhållandena äro så förändrade, då den europeiska vetenskapen och litteraturen tala tyska, engelska och fransyska, och diplomatiken endast det senare, att nu fortfara med latin, företrädesvis såsom bildningens språk, såsom dess grundläggande ämne, dertill hafva vi, under omsorgsfullt aktgifvande å hvad till försvar för denna åsigt blifvit sagdt, icke lyckats att kunna erkänna ett enda giltigt skäl. Obestridligt måste det vara en fördel att icke börja ett svårt främmande språk med hela dess abstrakta begreppskrets, innan man genom ett lättare, med vårt eget befryndadt språk förvärfvat sig något språksinne, någon vana att vända sina begrepp i främmande, icke alltför mycket från vår egen odling afvikande former. Vi förstå icke, hvarmed detta kan vederläggas. Och skulle det kunna vederläggas, till förmån för undervisningens begynnande med latin, så är klart, att beviset i ännu högre grad gäller för grekiskan, som dels genom sin dldre, på den romerska litteraturen så mycket inverkande beskaffenhet, dels genom sin bildlighet och rikedom ju gör den till grundläggning för spräkbildningen ännu tjenligare — eller hvarföre icke med hebreiskan, som man helt nyligen i Frankrike på fullt allvar föreslagit till begynnande språk ? Ar månne icke den misstanken förlåtlig, att om. de lärde männen kunde lika väl sin grekiska och sin hebreiska, som sitt latin, så yrkades nog början der. Der deras lärdom börjar — och någon gång också slutar — der måste äfven vi andre börja! Hvarföre sträfva vi andre så mycket deremot? Emedan vår kunskap icke kan och icke får sluta med latin. Ett cum laude deruti är icke nog för våra yrken, för vår bildning, och gilver oss inga pastorater, intet åldersbröd. Kan det verkligen vara förnuftigt, att under tio år, från åtta till aderton eller tjugu, d. v. s. den vanliga student-åldern, upptaga en så betydlig del af skoltiden med ett språk, uti hvilket man likväl icke då hunnit längre, än att kunna redogöra för några få författare och uttrycka sig hjelpligt i skrift, samt derföre nödgas ännu något år fortsätta studium af detsamma vid universitetet, för att upphinna den måttliga kunskap, som fordras vid en embets-examen, och sedan lemna språket i sitt värde? Ar sådant verkligen en väl använd tid? Hafva vi råd dertill, då, för vårt korta menniskolif, vetenskaper, yrken, bildande litteratur göra på vår lampliga beredelse i skolan så stora anspråk? Kan det betviflas, att icke en tredjedel, eller åtminstone hälften af den tid, som nu på de döda språken användes, skulle vara tillrdeklig, om deras lärande framflyttades till en ålder, då tankekraften och studie-förmågan äro större? Och hvilken förmån att de månge, som vid denna ålder tidigare ur skolan afgå till näringar och yrken, ända ditintills uteslutande hafva fått sysselsätta sig med ämnen, af hvilka de för sin lefnads kallelse hafva gagn? Och huru vigtigt att till denna ålder få uppskjuta ett bestäm