Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1855, sida 1

kraster sör att återtaga dit fordna yrke; du skulle dö af hunger om du blefve sri. Cranou log med ett grin, som röjde ett spotskt skryt. — Jag är rikare än ni alla. — Du, rik? — Jag. — Du är mycket lycklig. Fastän dessa ord uttalades med ironi, hade utan tvifvel tonen hos läkaren någoting eget, som slafven begrep. — Hör mig, yttrade han med låg röst; vill ni också vara rik? jag har nog derutaf för två. — Du tar mig för en enfaldig stackare. Cranou. — Jag säger att jag är herre öfver det som kan göra er lycka. — Någon stöld att begå med dig, är det ej så ? — Nej, men pengar att emottaga. Hjelp mig att fly, och jag delar. — Spara dina berättelser för någon annan, sade Launay, skamflat öfver att, emot sin vilja, låna sitt öra till en galerslafs lögner; kom tillbaka till sjuksalen, och må detta vara slut. — Under det han talade sålunda, hade den unge: läkaren rest på sig, utan att likväl slappå Cranous båda händer.