mande af en bana, hvartill det då först med säkerhet visar sig, om krafter att gå densamma finnas, i stället för att onödigt hafva förspilt en tid, dyrbarare i samma mån läskrafterna äro ringa? i Ä Förspilla sin tid på latin! Icke alltid, för hvad lefnadskallelse som helst, hafva gagn af detta språk! — Det har ju, säger man, mera än något annat ämne, stärkt tankekraften och bildat sinnet, om man också sedermera aldrig ser i en latinsk bok. Ja, så höra vi; men knappast lärer någon större pedagogisk orimlighet finnas, än att tvin ga den, som kommer på verkstaden, i handelsboden, vid jordbruket, att i späda år offra sin mesta tid på latin och grekiska, samt nöd ga honom att åsidosätta den kunskap, han behöfver för sitt yrkes bättre skötande, för att derigenom bereda sin lefnads större trefnad och lycka. Har han derjemte svårt för att läsa och fatta, så utgör ett sådant tidigt pluggande med svåra språk ett arbete mot naturen, som det är en ren pedagogisk grymhet att utöfva. De döda språkens framflyttning är lyckligt. vis nu af så många fördomsfrie och klassiskt bildade skolmän erkänd såsom nyttig och nödvändig, att man kan hafva grundadt hopp, att de enkla och öfvertygande skälen för en sådan åtgärd äfven skola erkännas af dem, som i detta ögonblick hafva ledande hand i skolförbättringens sak. Någon vigt för denna fråga synes grannlan det Danmarks exempel lemna de tvekande. Redan under fem år (sedan 1850) hafva de lärda skolorna i detta land varit så ordnade, att intagningen sker vid 10 års ålder, att i första klassen begynnes med danska och tyska, i andra med fransyska, och först i tredje, d. v. s. efter 12:te året, med latin. Märkligt är, att denna nya skolordning genomdrefs och utfärdades under det den bekante Madvig var kultus-minister, och hvilken både förut varit och för närvarande är Eloquentie (d. ä. latinsk) professor. Vore ej detta något efterföljansvärdt? Enligt vår tanke skulle visserligen ett ännu längre framskjutande af latinets början, en eller annan klass, vara ändå förmånligare, öfvertygade att hvad som är svårt, läres bättre och med mera håg vid en framskriden ålder, samt att de klassiska studiernas allvar och grundlighet skulle härpå vinna. Men man får vara nöjd om i börjam blott något göres i en förnuftigare riktning, och vi begära icke mera än hvad så många erfarna skolmän redan äro öfverens om att medgifva. Genom denna latinets framflyttning lättas också skolans gemensamhet för de barn, som ämna sig gå den lärda och embetsmannavägen eller i allmänhet egna sig åt en högre bildning, samt för dem, som tidigare utgå ur skolan till yrken och näringar. Derigenom kan samma skola begagnas för alla och såmedelst afbjelpas vårt lands känbara skolbrist, grundad i våra geografiska förhållanden, och hvilken brist aldrig kan afhjelpas om vi fortfarande bibehålla skolor af två slag, ty klart är, att om båda bildnings-syftena förenas i samma skola, så kunna skolornas antal blifva större, och många orter, som nu blott ega skolor af det ena slaget, erhålla härigenom ett oundgängligt behof afbjelpt. ö