Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1855, sida 1

lösgöra sig, men läkaren sasthöll honom med styrka. . i ÖbDu skall ej kunna röra dig ur stället utan min tillåtelse, yttrade khan, jag vill ej att man säger, att du har drifvit gack med mig. — Jag vill vara fri, jag måste vara fri, utropade Cranou! O, min Gud! att fåfängt hafva lidit så lange! Jag som ej gjort något rymningsforsök på två månader! Jag har kanske släppt något tillfälle ur händerna! jag, som uthärdat tre dagar utan att äta, endast för att blifva sjuk och komma på sjuksalen! Jag hade så väl lyckats att synas död! J bletven alla bedragna derpå! Och allt det der för ingen ting, för ingenting! Att vidröra målet och se det försvinna! O, det är för mycket! detär för mycket! Cranou slog lufvudet med raseri emot anatomisalens stenhallar; Launay blef rörd af hans förtviflan. — Och hvarföre åstundar du så lisligt din srihet? — Uvarsföre? Ah! ni har aldrig varit fånge, ni; hvarföre jag vill vara fri? Emedan jag ej vill lefva här. Jag vill återvända till min hemort förrän jag dör; vill värma mig af Marseilles sol. Betänk då! Det är tjugo år sedan jag skådade ett olivträd. — Men du äger numera hvarken lynne eller