Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1855, sida 1

ben I November. Sv. Tid:n innehåller några mycket sörtjenstfulla uppsatser i skolfrågan, hvilka gå ut på att motverka en, såsom det tyckes, befarad reaktion i denna fråga, genom den nya skolordningen, som lärer vara under arbete. En afdessa uppsatser synes oss särdeles förtjent af uppmärksamhet, såsom innehållande obestridliga sanningar, hvadan vi ock här återgifva densamma. Den lyder sålunda: Framflyttning af de döda språkens låsning i skolan. Då vi förut bekämpat den fördomen, att de gamla språkens läsning skulle erbjuda en grundval för hela vår nuvarande bildning, skulle vara det bästa logi ka bildningsmedel, bäst bidraga till själskrafternas utbildning och sinnets ädelhet; då vi äfven fästat uppmärksamhet på det för barn och späd ungdom skadliga i klassiska författares innehåll, samt derföre yrkat på ännu uteblifven verkställighet af 1849 års förordnings löfte, att dessa språks läsning må bero på föräldrars och n. ålsmäns fria val, men hvilket val åter kan med mera fördel ske efter någon tillryggalagd skoltid, då barnets läskrafter hunnit pröfvas, — så inses af alla dessa skäl nyttan och nödvändigheten af de gamla språkens framflyttning i skolan. Men ganska många andra skäl tala för en sådan framflyttning, och det är dessa, som vi nu vilja i korthet andraga, ehuru vi endast upprepa hvad som förr blifvit i ämnet sagdt. Latinläsningens framskjutande har, jemte de ofvan anförda fördelarne, äfven de stora förmånerna: att förekomma skolungdomensaf alla föräldrar och alla skolmän med rätta öfverklagade intellektuella och fysiska åfveranstrångning; alt bereda mera tid för andra undervisningsämnen, samt att ej på onådig undervisning förspilla tiden för de skolbarn, hvilka afgå till yrken och näringar. Det är alldeles obestridligt, att af alla skolämnen äro de döda språken de svåraste och mest ansträngande. Detta påstås också af dem, som försvara dessa språks begynnande i skolan, ehuru denna svårighet, besynnerligt nog, af dem anses vara en fördel, ehuru den uppenbarligen är menlig. Att i späda år begynna med de gamla språken, är föga skadligt, i fall näslan ingenting annat läses, såsom händelsen varit i våra skolor, ända till dess de nyare skolåsigterna harutinnan tillvagabragte en helsosam förändring. Man erinre sig, att efter 1820 års skolordning skulle lefvande språk icke läsas i neder , eller (med en så falsk benämning kallade) lärdoms-skolan, utan först begynna på gymnasium. Men sedan man begynt att samtidigt med de döda språken läsa de lefvande, lära sig någon matematik och historia m. m., då måste oundvikligen en öfveransträngning inträda, af den menligaste inflytelse på barnens förmåga att smälta hvad de inhemta. Vi bekänna oss aldrig hafva kunnat fatta den fasa, såsom för en olycksdiger tanke, hvarmed anhängare af den äldre skolbildningen betrakta hvarje förslag att framflytta de döda språkens undervisning till en mognare ålder, då tankeförmågan är mera skärpt och således