Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1855, sida 1

Tvertom innehåller den sådana sparsamt, men så mycket mera af förf:s egna tanke-utgjutelser och påståenden, att han hemtat dem ur de säkraste källor, hvilket de sleste läsare och de, som om händelserna och deras anledningar visste söga förut, på god tro antagit. Detta är den försåtliga inslytelsen — icke det försåtliga syftet, ty om detta känna vi ingenting, men böra antaga att det varit godt — af denna bok, att den bibringar läsare, ovane vid kritisk undersökning, den föreställningen, att allt hvad här förekommer, är bevisadt, och att ingen skilnad är gjord, hvilket det likväl varit förf:s historiska pligt att göra, mellan hans egen uppfattning af händelsernas anledningar och de, som klart tala ur sjelfva händelserna. Detta omdöme om ,Minnena är högst orättvist. De innehålla, det är sannt, icke blott fakta, emedan de derjemte innehålla bemödanden af förf:n, att vända dessa fakta till sitt syfte: Carl Johans förherrligande; men de äro dock baserade på fakta, som just dro bevisade, så framt ej Sv. Tidn:n gitter styrka att de införda brefven och handlingarne äro understuckna och förfalskade. Här förekomma visserligen äfven åtskilliga fakta, hvilka eburu skrifna efter Carl Johans egen diktamen, kunna anses mindre tillförlitliga, men dessa äro jemförelsevis underordnade. Allt hufvudsakligt, allt som går ut på att blotta halten af Carl Johans politik, såsom Stedingks återkallande från Petersburg, öfverenskommelsen i Åbo, med dess familjefördrag, Löwenhjelms uppmaning till Carl Johan att återfordra Åland, m. m., allt detta är styrkt med bref och dokumenter. Då samma Sv. Tid:n sålunda orättvist förebrår ,Minnenas förs:e, att hafva framställt sin uppfattning af förhållandena såsom bevisade fakta, vanståller Sv. Tid:n denna hans , uppfattning, på följande sätt: Hvilken är denna (uppfattning)?, frågar Sv. Tidn:n, och lemnar derpå följande svar: Jo, att Carl Johans politik 1812 hade sin grund och förnämsta ledning i hans af Napoleon sårade egenkärlek och i omtanken om sin dynastis bestånd, ehuru det var en lycka, att denna politik var i Sveriges intresse, samt att Carl Johans och Sveriges upptrådande då var så afgörande, att 1812 års stora krig icke annars inirässat; att således Sverige bildade kårnan i koalitionen mot Napoleon, hrarom allt Europa förut varit okunnig, emedan hon varit i saknad af de Schinkel-Bergmanska vigtiga oeh muntliga meddelandena. Af denna framställning skulle man väl tro, att Bergman-Schinkel vore en vedersakare till Carl Johan, ja en hans värrsta försmädare, då den beskedlige mannen nu råkar att vara just motsatsen. Derföre har han ock aldrig yttrat, såsom Sv. Tidn:n salskligen uppgifver, att Carl Johans politik hade sin grund och förnämsta ledning i hans af Napoleon sårade egenkärlek och i omtanken om hans dynastis bestånd. — Denna tanke är helt och hållet främmande för -Minnenas förs:e, som sastmer söker bevisa, att Carl Johans handlingssätt var dikteradt af hans ,Svenska sinnelag, af hans bemödanden att ,grundlägga Sveriges oberoende och lycka, ehuru förf:n derjemte , ingalunda vill dölja, att han (Carl Johan) med glädje omfattade tillsfallet att förödmjuka en gammal medtäflare o. s. v. Detta är förf:ns ,,uppfattning, och alls icke den som Sv. Tidn:n orättvist lagt i hans båg; men han har i sin naivitet icke märkt, att de fakta han framlägger, för att bevisa sin sats, leda till helt andra slutsatser, eller till just den uppfattning, som Sv. Tid:n framställer i början af sin period. — Vi fatta således ej huru Sv. Tidn:n kan tillåta sig en sådan förtydning, och vilja gerna antaga att detta sker af oförstånd och icke i afsigt, att söka förminska verkan af , Minnena, derigenom att de uppgifvas vara författade af en person, som uppträder med afsigt att ,,smäda Carl Johans ——————vmIIe, ,— ———— OO vr