denna besynnerliga tankegång, mera förvillelse än ett inrotadt sörderf. Det omoraliska ledde ef sitt ursprung från lasten, utan från törst ester valbefinnande och arelystnad, vanliga sjukdomar hos ungt folk vid seberaktiga tidpunkter, när blodet är i svallning. Eduard Launay var, i sjelsva verket, en af dessa menniskor, som ej vilja emottaga en ställning i verlden, utan välja den, och som tillbringa den tid att afundas andras lycka, som vore tillräcklig att åt dem sjelfva förvärfva en oberoende ställning. Född uti medelmåttiga förmögenhetsvilkor, bade han kunnat besluta sig för att vara fattig, eller arbeta för att ej vara det; han ville ej gripa till hvarken den ena eller den andra af dessa utvägar; och han tyckte mer om att harmas mot de sociala ojemnheterna, som han önskat till sin fördel. Sålunda ställd midt emot alla andra på afundens ståndpunkt, såg han allt uti en falsk dager, och hans själ förderfvades midt uti plågande sofismer. Dessutom förstörd af törsten efter njutningar, hänförde han dit alla sina handlingar. Sjelfva pligtkänslan förlorade sig uti denna onda föreställning; han hade småningom kommit derhän att rättfärdiga alla medel som kunde föra till framgång. Men, fast han gjort detta, hade det onda uti hans lefnad stannat vid uppgörandet af ett system; han hade