MIHHECEU, dd 361815I1 UPPCHDMLL a dCcn 1112 satta. -, Vi öfvergå härifrån till följande rätt märkliga framställning i Sv. Tidn:n: 1812 års politik: Sverges förbund med Ryssland mot Frankrike, kan aldrig i Sverge blifva popular. Den kan försvaras, såsom en nödvändighetens politik, sörestafvad af omständigheternas kraf och af de europeiska folkens samfålda uppresning mot en herrskare, som då, för att bilda ett universalvälde, under formen af den mest kolossala sjelfviska och dynastiska politik, förnärmade alla europeiska nationaliteter. Den kan försvaras på dessa skäl och man kan lyckas att om dessas vigt öfvertyga allt flere, ju mera en oveldig framtid inträder för 1812 och för Carl Johan. Vi hafva sjelfve försökt göra detta, i flera artiklar, för jemnt tvenne år sedan, under en ganska skarp strid med det för pressens heder alltför tidigt upphörda Finterbladet, utan att vi sörnummo national förtrytelse deröfver hos dem, som ogillade våra satser. Ty vi sökte försvara saken ur synpunkten af Sverges, af verldens och humanitetens synpunkt. Dessa skäl kunna af nationalkänslan antagas, ehuru med ganska måttlig förtjusning; hon kan, med ett ord, vid dem liksom låta bero. . Men säg henne, att skalen till denna politiks antagande icke voro ursprungligen svenska, icke först härflöto ur öfvertygelsen om att fäderneslandets fördel dervid var fästad, men att den härflöt ur en regents sårade egenkärlek, ur hans fruktan för sin ätts bestånd, och att landets vål fick medfölja såsom ett bihang; säg denna nationalkänsla, att denna politik: förbundet med Ryssland, kunnat undvikas, utan att förnärma Sverges fördelar, ja, att det på oss berodde att gifva utslag i saken, att vi bildade kärnan i koalitionen mot Napoleon, att Rysslands makt var con amore beredd af Sverges konung, hufvudsakligen för att störa cn hans ovän på en annan thron; — säg henne allt detta, och hon skall alltid uppröras i sitt innersta, liksom hon i dag gör vid läsningen af sådana föregifna Minnen. Det är derföre, som det är fåfängt att betaga det djupa intrycket af denna bok genom försvaret får 1812 års politik i sig sjelf. Ty om det aldrig så mycket och påtagligen nu visas, att denna var förnaftig och nödvändig — vi hafva sjelfva gjort det, och skola, om det synes behosligt, dertill återkomma, ehuru en insändare i Posttidningen, hvars artikel vi aftryckt, redan framställt alla de öfvertygande skälen — så gifver dock allt detta ingen upprättelse åt nationalkänslan, som finner sig sårad af det föregifna faktum, att Sverges väl ej i första rummet afsågs, utan fick lyckligtvis slinka med i högmodets och den dynastiska politikens ingifvelser. Men mot detta saktum uppträda vi med det bestämda påståendet, att det icke finnes i de af förs. oslentliggjorda handlingar, likasom påståendet, att Sverge 1812 haft i sin hand Europas öde samt kunnat bjuda öfver krig och fred, hvilket allt på det afgjordaste sätt vederlägges af hela denna tids kända historia, utan att förf. kunnat för sin sats framlägga en enda bestyrkande uppgift. Vi bestrida aldrig, att Carl Johan kände en lättnad, då han undsläpp Napoleons despotiska välde, att han, då han nalkades svensk mark, tyckte sig andas oberoendets luft och att det var hans fasta beslut, att följa en sjelfständig, af Napoleon oafhängig politik, om hans nya lands fördelar skulle fordra detta. Hela hans första uppträdande visar det. Vi medgifva också, att den bristande personliga tillgifvenheten för den store kejsaren, som redan grundlades, då denne genom ett statsstreck tog enväldet (1799), lättade för honom skiljsmessan från hans politik och att han dervid ej var underkastad den inre kamp och tvekan, som en Ney eller en prins Eugene, fästade genom starka band vid. Napoleon, skulle hafva varit. Men det är en stor skilnad mellan dessa medgifvanden och påståendet, att den gamla misshälligheten med Napoleon var grunden till hans politik och att Sverge fick nöja sig med andra rummet.) Likaledes bestrida vi icke, att Carl Johans uppträdande var af vigt och af mycken vigt för Alexander, men det är en stor skilnad, äfven imellan detta med gifvande och förf:s påstående, att Carl Johan bestämde 1812 års händelser och att utan honom hade Alexander troligen aldrig vågat en kamp mot Napoleon. Detta fullkomligt stridande mot hela denna tids historia, som afgörande ådagalägger: att Alexander hade intet val; att kriget var oundvikligt; var af Napoleon mot Ryssland beslutadt; att Alexander icke kunde underkasta sig Napoleons makt, utan en förödmjukelse, som ej är tänkbart för ett land, som ännu ej är kufvadt. Stark eller svag måste således Ryssland strida och detta stora krig hade gått sin gång, hvilken som än då hållit Sverges tömmar. Förf. säger, att ÅEuropa icke ännu nog uppskattat Sverges stora och genomgripande delaktighet i detta krig, i följd af saknaden af de vigtiga muntliga och skriftliga meddelanden, som stått honom (förf.) till buds. Vi hafva icke lyckats i hans bok upptäcka ett enda sådaut meddelande, som styrker att Alexander skulle utan strid gifvit vika. Grefve Carl Löwenbjelms depescher från Petersburg, som åberopas, lemnar, då man afräknar detta sändebuds naturliga begär att icke förminska betydelsen af sitt uppdrag, icke det ringaste stöd för detta fullkomligen ohistoriska påstående. Vi hafva för vår del aldrig lagt någon synnerlig vigt vid Minnenasförf:es påstående, att -Europa hittills ej uppskattat vigten al Carl Johans uppträdande mot Napoleon, hvilket vi sastmer ansett vara skryt, eftersagdt af fåvitskheten efter såsangans utgjutelser; icke heller hafva vi sett att någon annan fästat synnerligt afseende på samma yttrande. Det förundrar oss då att Sv. Tidn. så uteslutande rigtar sina anmärkningar mot denna, i sig sjelf ganska oskadliga punkt. Det behöfves för den sak hvarom här är fråga ingenting annat än ) Detta har, enligt hvad vi nyss visat, förf:n aldrig sagt. Red. anm. fe Tr Tr