Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1855, sida 1

skar gladjen, den sköna naturen och qvinnornas skämt, och jag måste tillbringa min lefnad på döendes vis; jag måste lefva i en kabyssa på fem fot och uti en sjuksal, ej hörande annat än klagorop och smädelser! Hvarföre en sådan tillvaro? hvad har jag gjort för att förtjena den? och likväl måste jag uthärda den! till och med när jag skulle vilja utbyta den mot hvad menniskorna kalla ett brott, hvar finna tillsalle dertill? Fördelaktiga brott äro sällsporda; det behöfves en synnerlig himmelens gunst för att kunna begå dem. Rättskaffensheten hos tre fjerdedelar af menniskorna tjenar ej annat till än att för de öfriga försvåra möjligheten att blifva skälmar. Kommen till denna fras, hejdade sig den unge mannen, liksom om han vela begrunda hela djupsinnigheten deraf. Han slog på papperet med en jakande åtbörd; sedan, lutande hufvudet mot den ena handen, försjönk han ånyo uti ett allvarligt begrundande. För den, som då kunnat läsa uti hans tankär, hade det varit en sällsam anblick att betrakta missnöjet hos denna oroliga själ, som harmades öfver den sattiges oförmåga att kunna göra det onda fruktbart, samt fordrade räkenskap af Gud för de svårigheter hvarmed han omgifvit brottet. Emellertid, genom att noga skärskåda, är det lätt att varseblifva, uti