Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1855, sida 2

nog stolthet och hederskänsla att vägra dess mottagande. Lappetit vient en mangeant, heter det, och när sedermera ett par är derefter pomerska domänerna på ett så oförsvarligt sätt gaspillerades, läto äfven flere af statsrådets ledamöter sig väl smaka att få ansenliga portioner deraf, ifrån 30,000 till 80,000 rdr. När maskineriet oljades så väl, var det också naturligt att det ingenstådes skulle knarra, att all friktion skulle vara öfvervunnen och allenastyrandet gå som en dans. I noga sammanhang med den af Carl Johan införda allenastyrelsen står äfven det maktbegär han i andra riktningar utvecklade. I samma mån genom regeringens godtycklighet och planlöshet, motsägelser och osammanhang, rädsla, slapphet och klenmodiga konsiderationssystem samt deraf härflytande förlorad aktning för styrelse och lag, alla verkliga förvaltningsressorter försvagades, samhällsordningens grundvalar undergräfdes och frön till upplösning och anarki med fulla händer utsåddes, — i samma mån var Carl Johan angelägen att blanda sig i alla detaljer af administrationen och rycka till sig hvarje prerogativ, äfven det ringaste, blott det kunde medföra inflytelse. Begäret att styra, det kan utan obillighet sägas, stod precist i omvandt förhållande till förmågan. Alltsedan Carl XI:s, ja ända ifrån Axel Oxenstjernas och Christinas tider hade rikets kollegier, under i öfrigt oiika statsformer, utgjort de mest maktpåliggande drifhjulen i hela styrelsemachineriet, ett slags mellanorganisationer emellan statens hufvud, regeringen sjelf, och hela den underordnade embets och förvaltnings hierarkien; och denna organisation af verkställande makten bibehölls i det väsentliga oförändrad uti 1809 års regeringsform. Men för att kollegierna måtte kunna uppfylla detta vigtiga kall, upprätthålla enhet, sammanhang och drift i förvaltningen och utöfva verksamt öfverinseende och kraftfull kontroll öfver de under dem sorterande konungens befallningshafvande och hela landtregeringen m. m., så var ock i öfverensstämmelse med denna organisationsordning dem tillagt prorogativet att tillsätta kronofogdar, kronoinspektorer, häradsskrifvare o. s. v., och afven på utnämningar af landshöfdingar, landssekreterare, landskamrerare, landträntmastare med flera utöfvade de en vasentlig inslytelse. För att kunna öka sitt patronage eller personliga inflytande ryckte Carl Johan tillsättningen afalla tjenster inom den förstnämnda kategorien ifrån kollegierna till sig, och skilde dessa äfven ifrån allt egentligt inflytande på befordringarne till dem inom den andra, hvarigenom hela den äldre förvaltningsordningen fullkomligt desorganiserades. Och ej nog med det. Då. i stallet för den på detta sätt desorganiserade administrationsformen, ministeriella departementer inrattades, och åt föredragande departementscheserne icke uppdrogs det verksamma öfver: inseende öfver konungens befallningshafvande och landtregeringen m. m., som förut af kollegierna utöfvats, så inträffade den ännu obehagligare följden, att konungens befallningshafvande och hela landtregeringen i sjelfva verket blefvo utan all kontroll. Och då nu härtill kom det sätt, hvarpå Carl Johan under sin långa regeringstid itillsatte särdeles de högre förvaltningsembetena, landsbösdingeplatser o. d., eller att aldrig objektiva grunder söljdes, d. v. s. sjelfva embetenas beskassenhet och sordringar assågos och derför nödig skicklighet, förtjenst och sallenhet uppsöktes, utan endast de mest subjektiva konsiderationer fingo gålla, så må man ej heller undra på, att, när ej heller se dermera någonting gjorts för att införa en bättre sakernas ordning, hela den inre förvaltningen nu framvisar en så ytterst bedröflig tafla, som den i sjelfva verket för den tänkande betraktaren företer. De sednaste kyrkoherdeutnämningarne i Skåne fortfara att utgöra föremål för klagomål i de Skånska Tidningarne. Så skrifver en insändare i Oresundsposten följande: Statsrådet för kyrkoärenderna d:r Anjou är således sin företrädare lik, åtminstone hvad angår befordringssystemet. De sista pastoratstillsättningarne visa nästan utan undantag, att församlingen väl ännn står tillbaka för statskyrkan. Extra ansökningsratten har af herr Anjou blifvit högtidligen erkänd såsom en både indigenatsrätt, förslagsrätt och valratt. Akademiska och skolförtjenster å ena sidan och politiska meriter å den andra undantränga, nästan systematiskt, sorsamlingslärarens anspråk på samma gång som församlingarnes. Låt oss blott betrakta hvad som ligger oss närmast, kyrkoherdeutnämningarne i Lunds stift. Den ene af de utnämnde, vice presidenten och riddaren af Carl XIII:s orden m. m. dr Joseph Wallin är ett conservatismens skösebarn, och det ett barn på 70 år hardt nära (född 1786 , en skarab6 af börd, en devoue af bekännelse, en slät predikant, men en dryg prelat, en Stenhammar, fastän utan Stenhammars lär