Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1855, sida 2

handlingar, har det utan tvifvel varit öfverraskande att se denna tafla af ränker och svek upprullad, hvilken utgör hela 7:de delen af Minnena. Och efter denna upptäckt lärer det väl ej vara värdt att tala så storordigt om ,smädelse och ,skymfse, då någon ifrågasätter ärligheten af den politik, som i närvarande stund regerar i Europa. Dessa stora ord återfalla centnertungt på deras upphofsmän, de der kallat för skymf hvad som sedermera uppdagas vara den nakna sanningen. Det återstär då ingen annan utväg, än att hänföra dylika sanningar till ,svagheternas område, dervid man likväl icke aktar för rof, att fortsätta det djerfva talet om ,smädelser för hvarje ny sannings uppdagande. Så har man fortfarande mod nog, att tala om huru kon. Carl Johans minne skymfas, då de authentiska handlingar hans loftalare lagt i dagen blifva ytterligare offentliggjorda och belysta. Vi beklaga hvar och en, som skymfas genom sina egna handlingars offentliggörande. Men, invänder någon beskedlighetsgörare, det är dock elakt både mot den döde och de lefvande, att så upprifva det förflutna, som ialla fall är skedt och derföre gerna kunde förblifva glömdt. — Denna förebråelse må i första rummet rigtas emot loftalaren, som i sin oförlikneliga naivitet — derest icke härunder ligger en djup ironi — framdrager fakta, hvilka leda till ett helt annat ändamål än hvad han åsyftar. Men vi förebrå honom ej, utan tacka honom härför. Icke derföre, att det, såsom någon behagat yttra, varit en guldgrufva för oppositionspressen, att få fylla sina spalter med dessa bedröfliga -Minnen, utan derföre att villfarelser blifvit skingrade, hvilka utöfvat ett stort inflytande äfven på den närvarande tiden. Svenska folket är dock för godt, för hederligt, att så vara en lekboll i det politiska rånkmakeriets händer. Man har grymt missbrukat vår enfaldiga godtrogenhet, och det är tid på att sådant icke mer blir möjligt. Det behöfs icke stor fosterlandskärlek, det behöfs endast en smula allmän rättskänsla, för att finna nödvändigheten häraf. Och endast för detta ändamål, men sannerligen ej af någon slags politisk hämndlust eller skadeglädje, anse vi det vara en skyldighet, att rycka bort hvarje fager mask, den må gömma de dödes eller lefvandes anleten. Vi behöfva en offentlig moral, lika mycket som en enskilt; vi vilja ej längre veta af att den sedlighet man predikar för de enskilte — dervid man dock aktar sig att tala om sjelsständighetens och frimodighetens stora dygder — skall förtrampas eller föraktas i det offentliga lifvet; vi vilja hafva heder, upprigtighet och oegennytta i politiken likasom i det enskilta lifvet; men detta vinnes ej utan att oflentligheten — denna stora makt i ett någorlunda upplyst samhälle — kastar sitt ljus öfver sveket och skrymteriet och dubbelheten, antingen de uppenbara sig i det I närvarande eller förflutna. Man skall, såsom vi hoppas, derefter åtminstone icke uppresa några ärestoder åt sådana dygders minne. Efter denna erinran, till hvilken mycket kunde läggas, meddela vi följande märkliga utdrag ur Aftonbladets sednare framställning af-Sveriges yngsta historiska Minnen. Det lyder sålunda: En bland de märkligare episoderna vid reaktionsriksdagen i Örebro 1812, som också betydligt blottar Carl Johans statskonst och ställer den i dess rätta dager, var propositio nen om de ultramarinska besittningarnes undantagande frän rikets drätsel och ställanI de under konungens enskilda styrelse och förvaltning, utan någon redovisning till statsverket. Skenbart och på ytan gälde propositionen blott Pomern och Sankt Barthelemy, på bottnen afsåg den Guadeloupe, med andemening att denna rika koloni, hvarpå då redan Carl Johans blickar voro fästade, skulle på det sättet, en gång afträdd, kunna förvandlas till hans enskilda domän. De enfaldige riksdagsmännen, lätta att lura och såsom alltid villiga att låta lura sig, biföllo propositionen. Men smulor äro också bröd, säger ordspråket, och fastän Guadeloupe ännu icke var bekommet, så voro Barthelemy och Pomern ej heller att förakta. Den förstnämnda besittningen gaf då, i följd af en lysande handelskonjunktur, stora öfverskotter; Carl Johan dröjde ej att tillegna sig dem och att låta penningarne komma i om: lopp, dels som pensioner och arfvoden föl gjorda tjenster, dels såsom gåfvor; och sörstlin gen af dessa honorarier eller pensioner räckte han ädelmodigt som en smakbit åt ledamöter na af sitt statsråd, och blott en enda af dessa .A 1 2.