Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1855, sida 2

— — — — för har ej Gud tagit till sig denna ädla, rena, sköna qvinna! Jag sade för en månad sedan, att jag älskade grefvinnan: jag ljög då, — men i dag känner jag, att jag älskar henne, att jag vill lefva och dö för hennes räddning. — Godt! Då äro violerna, notarien och bröllopskontraktet icke långt borta . . Men grefvinnan? — Hon är en engel i godhet: han blef ej förskräckt för mig, när hon fann mig vid hennes fötter: hon bortjagade mig icke, men sällde tårar och log och förlät mig .. Ve! om hon visste — — Hvad just de Solignac ämnar säga henne. Vi måste derför förekomma honom och vara på slottet, innan han hinner dit. — De Solignac är i stånd till allt .. Då grefvinnan hört honom, skall hon måhända förbanna mig och tro mig vara delaktig i den afskyvärda anläggningen. — Var lugn! Grefvinnan älskar dig och skall följaktligen tro dina ord framför hvarje annans. — Hon älskar mig! O, min Gud! desto förfärligare blir de Solignacs hämd. — Se så! Prata nu icke i vädret, utan gå och lägg dig. God natt, min son! Louis, i hvars själ en tanke under detta