Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1855, sida 2

— . . — samtal, på hvars följder han ej kallblodigt vägade att tänka. VII. Kärleken. Vi amna ej gifva vika för den af händelsernas utveckling i vår berättelse erbjudna srestelsen att i alla dess enskiltheter skildra de sköna dagar, som nu började för Lois och Olympe, då de fritt fingo njuta af hvarandras sällskap. Vi vilja derför ej upprulla någon tafla från dessa dagar, som skulle visat, huru de båda unge oskuldsfullt sitta vid hvarandras sida i någon bortgömd vrå af parken eller i salongens halfskymning; den ene i sin sjals rena enfald inbillande sig att hans kärlek blott är medlidande, och den andra, att hennes är tacksamhet. Hösten närmar sig sitt slut; trädens kronor glesna, — hvita dimmor hölja om morgonen landskapet, — fönstren lemnas ännu öppna och alla blommor äro ännu icke döde, men i salongens kamin tändes gladt sprakande brasor, mer för det angenäma intryck de göra på ögat och örat, än för värmens skull. (Forts.)