Styckegods. Fn guldklimp. Icke allt som glimmar är guld, icke ens om det kommer från Kalifornien. Derifrån var genom ett handelshus i Newyork afsänd en kolossal guldklimp till Paris för att lysa på expositionen. I Newyork var den värderad till 200,000 francs och de Kaliforniske egarne haderhållit ett förskott af 60,000 fr. Men Parisiska banken, som värderar alla de för expositionen bestämda ädla metaller, stenar m. m, åtvöjdes icke med den Newyorkska uppgiften, utan profvade ånyo och mera noggrannt än de eljest så försigtige Yankeerne. Det visade sig nu vid profvet med såg och mejsel, att den föregifna naturprodukten var en nästan intressantare konstprodukt, hvars blykärna först var öfverdragen med ett starkt lager koppar, hvarefter öfver detta på ett mycket beligen tjockt lager guld, med alla de former, som en verklig guldklimp utvisar; för att göra likbeten så eatant som möjligt, saknades icke heller insprängda Slenor och jord. Pseudo-guldklimpen blef naturligtvis återsänd till Newyorkska bandelshuset, som sannolikt lider en förlust af 40,000 francs, då produkten knappast är värd 20,000. Den skall vara förfärdigad af några bedragare i Birmingham och förd till Kalifornien, för att derifrån utgå såsom en äkta guldklimp. SchWartwzwalder ur. I Elsass landsbygder sirnas icke många bus, der man icke ser hänga på väggen dessa träur, som bära namn af Schwartzwalder-ur. De ha ett högst enkelt verk och köpas af den simpla Jordbrukaren för ett pris af några frank, men göra i hans anspråkslösa boning samma tjenst som den kostsommaste pendyl i en lysande salong. Till verkningen af dessa tråur, som erfordra så obetydliga förberedelser, utgör emedlertid en betydande industri i Hertigdömet Baden och tillförsäkrar ett stort antal arbetare i Schwartzwald både arbete och föda. Resultatet af en beräkning, gjord för några år sedan, ningen af ur, och att den årliga produktionen steg till 700,000 stycken. Den Badiska regeringen uppmärksammade, och det med skäl, vigten af utvecklingen i denna lokalindustri och stiftede år 1840 en skola i Färtwanogen, hvaruti fyra lärare undervisa 36 lärjungar i detaljerna af urmakerict. En hvar af dem är särskilt skicklig i tillverkningen af en eller annan pjes, som erfordras till ett ur. Sedan 1850 bar Badiska regeringen anslagit årligen 25 d 30 tusen francs till denna urmakeriskolas underhåll i Färtwangen och upprätthåller sålunda i de Badiska Schwartzwald diStrikterna en industrigren, som försörjer tusentals ar betare-familjer. Man bör ej se en gifven häst I munnem. Ursprunget eller anledningen till detta ordspråk skall vara följande: Tvenne arrendatorer, hvilka sedan en lång följd af år hade lefvat på den vänskapligaste fot med hvarandra, ölverenskommo, sins emellan, att den af dem, som skulle öfverlefva den andre, skuile åt denne sedhore efterlemna en värdefull skänk, hvorom det sedan Idrig skulle blifva någon talan. Den ene af dessa båda vänner hette Martin Tem. on, den andre David Dean. David dog först och tetomenterade åt vånnen sin favorithåst. Då denne ördes till Martin, visade han just icke någon glådje erosver, utan mente tro på, att hans aflidne vän kune väl hafva lemnat honom ett bättre ars, ån just den er gamla hästen. ÅÅn bå!... ban är icke så gammal, som ni tror, körade korlen, som hade ledit dit hästen. Derpå ppstod en strid, angående hästens ålder och de bå 2 männen kommo slntligen ölverens om att gå till allet och: der öfvertyga sig om huru det förhöll sig. ortin gick till hästen och ville öppoa dess mun, men ef dervid af djuret svårt biten i näsan, hvaraf uppm ett farligt sär, som slutligen blef hans död. Häraf har erdspråket uppkommit. DPYmRauling. Jag tror icke att koppympLii Fri 4 Die str Co, styr kor