Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1855, sida 1

— Hans tankar slögo nu till fru de Fouchy. Hon satt väl nu under någon ek i sin sköna park, njutande af den friskhet, som genomströmmade hela naturen och inandande doftet af de sista blommor, hösten erbjöd henne. Stackars qvinna, så ensam och ölvergilven! Ack! om hon. åtminstone haft någon, som älskade henne . . om han, sonen till den olycksbringande läkaren, haft rätt att vara vid den kära patientens sida, för att öppet skydda och försvara henne! Men skulle ej hans medlidande, i sig sjellt så rent och oegennyttigt, missförstås ? Skulle det ej visa sig vara vanmäktigt? ... I denna riktning flöt strömmen af hans fantasi stilla och mildt fram, och när Louis återkom hem, hade ett harmoniskt lugn efterträdt morgonens häftiga sinnesrörelser. Doktor Ceret, som förberedt sig på en öm och rörande astonunderhållning med böner och I ödmjuka ansökningar, hemkom rustad med ett ssharnesk mot dylika scener, och med det fasta beslut att slugare spela sina kort. Han blef förtjust öfver att finna Louis till sitt yttre så lugn och undergifven, ehuru han ej kunde afvisa misstanken, att en snara möjligen låg härunder. — Nåväl, sade han, har din vilda hästighet nu lagt sig?