Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1855, sida 2

verk förtjenar; förvagren honom icke hvad honom med rätta tillkommer; käxen icke på hans bevekelsegrunder eller hans enskilda fördelar; behandlen storsinnadt hans handlingar, der sådant låter sig göra; glömmen till och med genom hvilka medel han vunnit sin ställning och sin magt; men må engelsmän icke buga sig och tillbedja honom såsom den båäste, den visaste, den lyckligaste bland monarker. Napoleon den 3:dje eger ingen al dessa egenskaper. Hans bana är utomordentligt lärorik för de visaste och mest erfarne bland menniskor; men den lärdom, hon innehåller, är ingalunda lörgudningen af allt slags despotism. hvilka oväntade framgångar ock ur densamma må kunna framgå, äfven i hvad sem utgör århundradets stolthet: produktionen och rikedomen. Ludvig Napoleon är icke en gud, och han sjelf gör alldeles icke anspråk på de egenskaper, som hans hänryckte engelske beundrare ällas att tilldela honom. Han är helt enkelt en kejserlig president, som styrer Frankrike på ett i många afseenden beundransvärdt sätt, men också på ett i alla afseenden despotiskt sält — ty hans magt skulle icke bestå ett enda år under en representatif styrelseform — samt i flera afseenden på ett stötande sätt, emedan han icke visar nog aktning för Frankrikes intelligens, traditioner och tycken. Den oinskränkta magten har, i hans händer liksom i hvarje hand, sina svårigheter och bryderier så väl som sina olägenheter och faror, af hvilka icke den minsta är den att veta, huru han skall låta en annan intelligens än sin egen yttra sig, och huru han småningom skall kunna lossa på de band, som sjettra nationens rörelser. Ty förr eller senare skall detta blifva en nödvändighet, hvadhelst man för närvarande må tänka derom. Förr eller senare måste hans regering tillåta det land, han styrer, att andas ut litet friare, att kasta sina blickar omkring sig med hopp och mod, att tala, rådpläga — korteligen att verka. Han måste vara betänkt på att, genom ett eller annat medel, småningom samla omkring sig hvad nationen eger upphåjdt, upplyst och fosterländskt, och att frigöra sig från de tilltagsna, men blinda verktyg, af hvilka han i början betjenat sig. Kanske är tiden härtill ännu icke kommen. Kanske skall man till och med säga, att man icke bör vänta att få se denna tid komma under den nuvarande regeringen, hvilken fortfarande måste vara ett lårgt system af hoptryckning i alla afseenden; att kejsardömet är i närvarande stund oförenligt med tankens och ordets frihet, med embetsmannaoch isynnerhet domare-oförvitlighet samt med någon art af representatif styrelse, — slutligen, att Frankrike sjelf skall fortfarande föredraga de materiella fördelarne af kejsardömet framför afventyrligheterna af en ny kamp mellan lagbunden frihet och gränslös solkyra. Kanhända är det verkligen så, ehuru vi boppas, att så icke är. Men i alla fall innebär detta ingalunda, att det nuvarande systemet är höjden af mennisko-sullkomlighet. Menniskan lefver icke och kan icke lefva endast af bröd, och kejsardömet är ett försök att i detta afseende göra våld på menniskonaturen. Låt vara, att det är för nyare tider en ny art despolism, så Jiknar det dock i hög I grad allt hvad vi känna om sordna tiders despotism i Persien, i Assyrien — rik på stora skapelser, stora förståndskrafter, stor verksamhet och stora planer; rik på ordning, regelbundenhet, omtanke och uppmärksamhet på allt; rörande sig med nästan outtömliga tillgångar på folk och penningar; sjelf kännande allt, görande allt, tänkande på allt: alltid användande goda verktyg för sina ändamål, men aldrig användande annat än verktyg; tillåtande hvarken rådplägning, eller granskning, eller anmärkning eller motstånd; villig att belöna, storsint i belöningen, men oblidkelig och hämndtörstande i sitt hal; slutligen omgifven af mån med ringa moraliskt värde och ringa samhällsanseende, men glupske i sin egeunytta och lösaktiga i sina nöjen. Frankrike har likvisst — derom kunna våre engelske svärmare vara fullt öfvertygade — ett inre lif lika väl som detta yttre, hvilket de se bryta sig i så praktiga särgskismingar under himlar utan moln, och hvilket de så hänryckt beundra. Men hvar är under kejsardömet anden i detta inre lif — hvar är Frankrikes snille — hvar tanken, vetandet, vetenskapen, litteraturen — hvar den genius, som spridde sina strålar öfver Europa? Allt är nu tyst, förstummadt, barmfullt, nästan ososter