Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1855, sida 2

som utgär ifrän en ärlig, ehuru missledd öfvertygelse. Hvad nu Baptismen angår, så lärer ingen bestrida att ju äfven den bygger sina satser på de heliga skrifter, som äro gemensamma för alla kristna bekännelser. Vi våga tillägga: att I den deruti äger lika mycket stöd, som Lutheranismen. Man lärer väl nemligen nödgas medgifva, att barndopet icke i den heliga skrift blifvit uttryckligen befalldt. Barndopets försvarare måste således hufvudsakligen inskränka sitt försvar derhän, att detta dop icke blifvit förbjudet, och komma derigenom att stå på en defensiv grund. Emellertid är det svårt att inse huru denna ringa skiljaktighet skall kunna leda till några så stora faror. Icke måtte det väl vara kristendomen, som hotas af Baptismen, då denna ju står på strängt kristlig grund. Och om kristendomen icke hotas, då är ju ingen fara sörhanden annat än för den statskyrkliga enheten, hvilken under alla förhållanden icke kan äga bestånd. Utan att misskänna Väktarens nit, och gerna instämmande deri, att hvar och en bör i ord och gerning förfäkta och bevisa sin öÖsvertygelses sannfng, kunna vi likväl intet annat finna, än att ropet till vapen emot Bap tismen, såsom mot en inbrytanue siendtlig makt, är olämpligt och, rent ut sagdt, okrislligt. Bätt; re då att uppmana dertill, att möta Baptisterna såsom bröder och med dem vänligen öfverenskomma om de omtvistade punkterna. Blilver en sådan öfverenskommelsel ej möjlig: valan, låt Baptisterna förena sig till församlingar för sig, och utbreda sin lära med all den sannings kraft, som läran kan äga, och med samma berättigande, som Lutheranismen anser sig äga, att i andra länder utbreda sin lära. Ty det måtte väl gälla äfven här: hvad J viljen menniskorna skola göra eder, det gören J ock dem. Den kraft, som utvecklats af det närvaran de fransyska kejsardömet, såväl i afseende å krigets förande, som i befordrandet af landets materiella intressen, har ieke kunnat undgå att väcka beundran för denna styrelse och försona äfven vännerna af friare samhällsformer med —— Meden man, som trädt i spetsen för samma styrelse. Mången har dock låtit denna beundran hänföra sig alltför långt, så att man t. o. m. hyllat sjelfva detta frihetsfiendtliga system, som kan vara i viss mån betingadt af ögonblickets nödvändighet, men som dock aldrig kan bära sig på längden, alldraminst i land sådant som Frankrike. Mot denna rigtning i tankesättet i England, har en af detta lands tidningar, Examiner, uppträdt i en artikel, som blifvit upptagen af Sv. Tidn:n, och deri några lika sunda som nyttiga erinringar göras, hvilka förtjena läsas och begrundas. Denna uppsats lyder sålunda: Det har blifvit en vana att falla i hanryckning öfver den kejserliga styrelseformen och att betrakta den, icke såsom en prölvotid, rik på materiella välsignelser för Frankrike, utan såsom ett regerings-system, beundransvärdt i och genom sin inneboende förtjenst och till och med sörtjent al att tagas till mönster, om icke i England, åtminstone i mindre lyckligt lottade stater. Detta sätt att tänka och tala hopblandar saker, som äro och som böra förblifva helt och hållet åtskiljda. Att hafva återställt ordningen i Frankrike, att hafva qväft folkyran, skingrat förskräckelsen, osäkerheten och oron, ålerupplifvat och utvecklat det financiella och industriella förtroendet, ordnat inkomster och utgifter, gifvit en kraftig fart åt allt slags produktion, invigt ett klokare handelssystem — allt detta och hundradetals andra synliga, påtagliga fördelar äro stora inre förtjenster hos kejsaredömet. Det finnes ingenting som hindrar att fritt och öppet medgifva allt detta. Hufvudstaden forskonad;J landsorternas belägenhet öfverallt förbättrad; stats-krediten ökad; bourgeoisien bragt till tystnad, om icke till belåtenhet; folket väl sysselsatt, väl betaldt, väl födt; nöjen tillskapade efter dess sinne; jernvägar, tillintetgörande afstånden och öppnande Paris för hela Frankrikes förlustelse; nästan ett helt århundrades utveckling fullbordad inom tre år, — allt detta är ti lräckligt klart och handgripligt; och den mans personliga historia, under hvilken och genom hvilken allt detta blifvit utfördt, är icke det minst utomordentliga i denna roman. Den förnuftiga inbillningens verld har ingenting här med jemförligt att uppvisa. Prisen honom derföre på alla möjliga sätt; gifven honom allt det bifall, som ett dylikt