Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1855, sida 2

pet att bekampa det onda såsom obesegradt, men ej oofvervinnerligt. Då ödet förde honom till en ung sjuk qvinna, begåfvad med ala hjertats och själens tilldragande egenskaper, och han dertill i detta offer för plågorna återfann en barndomsvän, hvem undrar då öfver den feberoro, det brinnande nit, hvarmed han skyndade att rädda henne? Men det var ej blott fråga om att rädda henne; hans instinkt, likasom den erfarenhet, han förvärfvat, afslöjade en motståndare i den man, i hvilken han väntat en bundsförvandt och som just hade till uppgift ett bestrida Döden detta latt ängna rof. Han måste misstänka för okunnighet, blindhet och envishet denne sin far, som han hitintills egnat en obegränsad kärlek och lydnad. — O, mumlade han någon gång förtvislad för sig sjelf, o, hvarför har jag studerat? Hvarför har jag vext upp till man? Har jag rätt eller orätt! År det han eller jag, som bereder denna arma varelse döden — jag, som vill aslagsna dessa krafttårande drycker — han som vill förekomma ett vaknande lif? Att ej kunna anförtro honom detta tvifvel, ej våga fråga honom! ... Och om min far misstager sigl.. Huru många gånger her han måhända ej misstagit sig? Louis kom ända derhän att i sin far se en förstörelsens genius, som härjade nejden. Med