Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1855, sida 2

Theater. Doktor Human, komedi i 3 akter, efter Lindegren, är sedan förra sejouren bekant för vår publik, och återsågs i går med ökadt nöje, sedan en högst väsendtlig förändring, till pjesens stora fördel, blifvit vidtagen med sjelfva slutet. Så som upplösningen nu sker, framstår den gamle vördnadsvärde doktor Humans karakter konseqvent i sin ädelhet allt igenom. Det är en vacker tanke att låta den skicklige läkaren, sedan han efter ett enda ögonblicks Årekan beslutat sig för operationens utförande, öfverlemna allt det öfriga åt den store öfverläkaren, som opererar på hjertat. Den tacksamma titelrolen utfördes af herr Stjernström på ett serdeles vackert och älskligt sätt, samt med all den liflighet och värme som rollen kräfver. Bland de öfrige medspelande utmärkte sig synnerligen m:slle Lindmark samt hrr Kinmansson och Lagerqvist. Dalayracs Två orde, som gass till esterpjes, är en gammal, vänlig bekant, som man alltid med en egen känsla af belåtenhet och glädje återhör. Dalayracs musik har rikedom på vackra melodier, och utmärker sig genom sin naivetet, hjertlighet och behag, och instrumenteringen är karakteristisk, aldrig öfverlastad, men eger detta lagom, så behagligt för ett öra, som ännu ej hunnit att blifva förstördt af den larmande, moderna instrumentationen. Hr Arlberg var en god primo amoroso och sjöng oklanderligt och musikaliskt. Hr Östberg, som spelade la France, eger en nätt, fastän ej stark stämma, och sjöng sitt parti rent och bra. Den vackra röfvarkören var måhända väl svag, men gick för öfrigt utan anmärkning, och theaterns sånglärare har vid såväl denna, som de föregående här gifna operetterna, inlagt mycken förtjenst vid inöfvandet. Tiden för det Stjernströmska sällskapets härvaro för denna gång lider nu till ända. Sista representationen annonseras nemligen till nästa Söndag. Enligt hvad vi förnummit gifver hr Stjernström på Lördag en representation till förmån för sällskapets samtliga sujetter, hvarvid kommer att uppföras den vackra och med så mycket bifall förut gifna dramen ,, Adele de Senanges samt den täcka sångpjesen , Farinelli. Vi anse valet af dessa stycken för serdeles lyckligt, alldenstund desamma hvar för sig blifvit förklarade gunstlingar hos vår publik, som säkert ej skall underlåta att genom ett talrikt besök egna en gärd af uppmärksamhet och uppmuntran åt det skickliga och omtyckta sällskapet. Lt —7 TA VETA EES