Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1855, sida 1

vördnad, dock blandad med rysning, den som för saderneslandets skull kunde så besegra alla rent menskliga känslor. Finnes det något moment i Carl Johans handlingssätt, som kan väcka en sådan vördnad? Finna vi något skäl af så genomgripande vigt, att han för dess skull måste göra ett sådant oerhördt offer af alla sina känslor för sitt gamla fädernesland, sina förra stridskamrater och mångfaldiga förbindelser? Detta moment skulle väl hafva varit Sverges välfard. Han var, såsom han mer än en gång sade, genom valet till svensk thronföljare, nu ej längre Fransman, utan Svensk. Sverge var nu hans rätta sadernesland. Han fick nu ej längre hafva Frankrikes väl för ögonen, utan Sverges. — Visar det sig att dessa ord äro sanna — visar det sig, att det var för Sverges välfård Carl Johan uppoffrade alla sina naturliga, rent menskliga känslor för det land, som sett honom födas, ibland hvars söner han uppvuxit och stigit till den ärofulla höjden af en utaf dess förnämsta fältherrar — då förtjenar han vår beundran, äfven om den ej kan undgå att vara blandad med samma känsla, hvarmed vi betrakta en Brutus, eller en Abraham, offrande sin egen son. Detta återför oss naturligen till den fråga, hvarmed vi slutade vår föregående uppsats: Hade Carl Johan ej för alliansen med Ryssland kunnat betinga sig — vi mena Sverge — fördelaktigare villkor?? d. ä., med andra ord: -Betingade Carl Johan åt sitt nya sadernesland sådana fördelar, att de kunde icke blott uppväga de offer han måste göra åt de naturliga sympathierna för sitt eget fådernesland, utan ock rättfärdigade hans handlingssätt, att ställa sin politik i motsats till hela svenska nationens egna önskningar, att, så till sägandes, förneka sitt eget val?Låtom oss se hvilka upplysningar BergmanSchinkels -Minnen? i detta fall lemna. Enligt hvad förut blifvit nämndt, erbjöd Napoleon Sverge de lysande fördelar, som framställdes genom Signeul i April månad 1812 i följande ord: Kejsaren, som mera än någonsin önskar ett anfallsförbund med Sverge, icke allenast förnyar sina förra anbud, utan lofvar nu dessutom ansenliga subsidier och besittningen af lander, hvilka aldrig tillförene tillhört Sverges krona och dem han vill garantera oss genom ett formligt fördrag. H. M:t har sagt till hertigen af Bassano: -Må man lagga kartan under kungens ögon, på det han sjelf må angif va den grans han finner lämplig emot Ryssland! Lat säga honom, att det tillfälle som i dag erbjuder sig att återställa Sverges gamla makt på spillrorna af dess naturliga fiende aldrig återkommer ? Kejsaren tillade, att han väl icke kunde lemna sitt biträde till föreningen med Norge, men han visste bestämdt att nationens förhoppningar voro riktade åt ett alldeles motsatt håll, och det gjorde honom ondt att åse, huru en fransysk med hans egen familj beslägtad furste liksom satt sig i hufvudet att ifrån honom aflägsna en ädel och tapper nation ... Jag upprepar således, att H. M:t förnyar den framställning han genom mig gjorde för tvenne månader sedan, och om Sverge uppriktigt förklarar sig emot England och