Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1855, sida 1

—— —— — ord. Duennan såg förundrad på den unga flickan. Kors! stackars liten; så älskar du honom då verkligen? frågade hon halfhögt. o— Jeg har sagt dig det alltifrån den första dagen, svarade Rosita häftigt, och han, han älskar mig också. Du skulle se, bur han småler, då jag i förbigående säger god dag till honom, och då jag på promenaden sakta vidrör hans arm. — O, ninna, om du blott ej vore så fattig, och om dina föräldrar hade litet mer att betyda! — Nå väl, hvad då? — Då vore det mycket lätt att göra något vid den saken. Du kunde då säga, att han har lofvat gifta sig med dig; man skulle förbjuda honom att resa sin väg ... men nej, det går ej an, han är officer, och hans chef skulle fordra hans utlemnande. Det är intet annat att göra för dig, mitt barn, än att gifva honom på båten; du är Gud ske lof ung ännu, och du har tiden för dig till att glömma honom. — Älårig, aldrig! skrek Rosita. — Hade jag så många uns guld, som jag hört sådana löften och eder, svarade duennan, så vore jag mycket rik. — Aldrig, Tia, aldrig! svarade den unga