Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1855, sida 1

resa? att gå, men Rosita fattade henne i armen och en kavaljer med hjertat på rätta stället. Han skall ej på så sätt öfvergilva mig. Hvad skulRosita, jag ber till Gud hvar dag, att han må rade den unga flickan med synbar rörelse. ningar flyga bort en vacker morgon, utan att kos. Det förstår sig, de komma på samma —— — — hört så många dylika förut. När hon mötte don Patricio, framräckte hon mumlande sin hand, och då den unge officern af gismildhet, utan att igenkänna henne under hennes hufva, alltid gaf henne något, yttrade hon en uppriktig beundran för den ädle herren. — Ack, min flicka, sade hon en dag till blifva här länge. Vet du, om han snart skall — Han har ej sagt mig något derom, sva— Hm! menade den gamla, dessa utländman får veta det, förr än de redan äro sin satt, och när en är borta, kommer det alltid en annan i stället. Med dessa ord tog duennan sin käpp för höll henne tillbaka. — Dolores, yttrade hon, don Patricio är le det blifva af mig, sedan han rest? Ej sannt, Tia, ej sannt, han skall nog hafva medlidande med mig? : I Med djup rörelse hade Rosita uttalat dessa