Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1855, sida 2

så tempererad af ett det sriskaste och mildaste luftdrag. Här måtte, visserligen med mera skäl än annorstädes på jorden, dagens stjerna blifva tillbedd som en Gud, stark och mäktig, men också mild. Indianerna, som ännu lefva omkring sitt ödelagda tempel, bafva, huru myc: ket de än äro döpta, ej glömt dessa halldunkla sagor. Troget sasthanga de vid minnet af Incaerne, solens söner; de sörja öfver dessa berömda herrskare, ja man berättar till och med, att de verkligen bära sorgdrägt efter dem. De, som våra två ryttare mötte på vågen, insvepte sig i sina svarta ponchos och visade hvarken hat eller uppmärksamhet. Likasom försonade med sitt öde åtskiljde de sig snart i det inre af berget, der de byggt sina hyddor. Menniskan, innan civilisationen ännu berört henne, behöfver ju så liten plats på denna jord! — Don Patricio, sade munken, då staden Lima allt tydligare framträdde med sina ståtliga palmtrad och höga kyrkotorn, som reste sig otver de tunga murarne; det är nu tre och ett halft århundrade sedan Pizarro här vid floden Kimacs stränder, på heliga tresaldighetssöndag lade grunden till det första katholska tempel, som är byggdt i nya verlden. Emellertid kan djefvulen, som tycker om det mil da klimatet, ej besluta sig för att öfvergifvs