Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1855, sida 2

lodratta strålar, bakom förlorade sig de djupa klystorna helt och hållet i skuggan, och dit slogo de små papegojorna med de långa stjercarne för att dölja sig, och deras skrik ljöd liksom ett skratt. Till venster utbredde sig hafvet, lugnt och spegelklart, lika blått som den tropiska himmeln, hvilken speglar sig deruti, förlorar det sig i det oändliga. Hvarthän ögat vänder sig i denna dal, erbjuder naturen en storartad och fängslande anblick. An är det en öken af stoft eller sand, öfver hvilken de stora roffoglarne här och der kasta en skugga, när de öfvergifva de höga bergstopparna för att göra sig en måltid af någon stackars död åsna; än är det ett fält med sockerrör, genomskuret af vattenkanaler, hvilket är lika friskt och grönt som en äng i Normandiet. Efterhand, som man närmar sig till Lima, utbreda Miraflors trädgårdar sig för blicken likt ett bälte af skogar; för dem få Valencias huerta och Granadas vega stå långt tillbaka. Berg, haf, blommor och frukter, allt hvad som drager oss till sig, väcker vår beundran och våra drömmar, allt hvad som talar till mennisan om försynens välgerningar, är här förei en och samma ram. Och hvad som dar denna herrliga dals behag, detär, att ngenstädes i verlden känner solen, som ser med hela fullheten af sina strålar,