Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1855, sida 2

Den I4 September. Den i förrgår anlända vigtiga underrättelsen om Sebastopols fall — ty med den södra delens intagning och flottans förstöring kan Sebastopol anses hafva upphört — har ej kunnat undgå att väcka en djup rörelse i den allmänna sinnesstämningen. Den långa väntan, de gjorda förberedelserna till ett nytt vinterfälttåg på Krim samt betraktandet af de förnyade utfallen från fästningen, allt detta väckte hos mången farhågor, att fästningens intagande åtminstone skulle låta vänta på sig ännu ganska lång tid; mången befarade t. o. m. att detta de allierades storartade och i sitt slag ensamma företag skulle helt och hållet misslyckas. Denna sednare förmodan hafva vi för vår ringa del aldrig kunnat dela; tvertom hafva vi, så äfventyrligt det än varit att häröfver våga något omdöme, alltid hyst den åsigten, att Sebastopol oundvikligen måste en gång falla, alldenstund de allierade icke blott härför satt sin krigarära och sitt politiska inflytande på spel, utan ock ställt sig i den position, att de omöjligt, utan de största materiella förluster, kunde upphäfva belägringen. Det har äfven synts oss temligen sannolikt, att det afgörande ögonblicket skulle inträffa ganska snart, emedan de allierades ansträngningar, alltifrån den stund general belissier öfvertog befälet öfver fransyska armå6en, varit oerhörda, hvartill kom att Ryssarne tydligen på sednare tider blifvit bragta i svårt trångmål, dels genom hämmandet af deras tillförsel öfver Azowska sjön, dels genom de svåra sjukdomar, som utgallrat sastningens öfveransträngda, hjeltemodiga besättning, dels ock derigenom att det nyutskrifna manskapet, som anländt att fylla de glesnade lederna, icke egt de gamla soldaternas härdighet och dödsförakt. Alla dessa omständigheter förenade syntes bebåda att SebaI stopols fall förestod vid först intraslande bombardement och stormning, till trots af de utom: I ordentliga ansträngningar Ryssland gjort, för att försvara den vigtiga platsen. Och ändock kunde underrättelsen om den lyckliga utgången icke väcka annat än öfverraskning och I häpnad. Det vigtiga målet, som kostat de allierade ofantliga uppoffringar, är således vunnet. Den na väpnade hand, som Ryssland utsträckt Svarta hafvet, för att gripa såsom sitt lättfång na rof hela det turkiska väldet och dereste I