Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1855, sida 2

gransen, vidtager den så kallade Dvergbjörken (Betula Nana), en buskväxt, som föga höjande sina krypande grenar öfver marken, vid denna höjd lefver i sitt rätta element och frodas med den lifligaste grönska. Den bildar ofta täta snår och blifver då till mycket mehn för vandraren eller hans häst, hvars fötter hindras vid hvarje steg af dess sammanflätade qvistar och grenar. När man vidare stigit ett och annat hundra fot högre, vidtager rehnmossgränsen, som dock egentligen ej är skarpt skiljd från dvergbjörken, alldenstund dessa båda naturalster trifvas förtroligt bredvid och uti hvarandra. Rehnmossan är till sargen ljusgul, kännes för foten torr, dock temligen mjuk, i det den ofta höjer sig flera tum öfver markens yta. Den går högt upp mot fjällarnes kammar och syntes i ymnighet ända upp till de högre afsatserne af Snöhättans sjallar. — Genom en sådan, för mig förut okänd vegetation, gick emellertid resan i sakta skridt, uppför och nedför, öfver höjder och sänkningar, genom träsk och moras, öfver strida, larmande bäckar och smärre strömmar, hvilkas snabba, sorlande fart utvisade, att de nyligen sodda utur de ofvanför smältande Sneebreerna, likt en oförsökt ungdom, skyndade ut i en ny, okänd och underbar verld. Ofta föreföll det mig en smula ruskigt, att drifva min beskedliga häst ut i de larmande backarne; dock aflopp försöket öfver allt lyckligt. Svårigheten låg egentligen ej uti vattenmassans ymnighet, utan i strömmens häftighet och slodbottnens ojemnhet. Skulle det halva burit ikull, hade väl ej fara för lifvet uppstått; men man hade blifvit grundligt genomdränkt och helt visst bekommit känbara stötar mot de större eller mindre kullerstenar, hvarmed bottnen var betäckt. Hvad som i denna, såväl som andra svårigheter ingaf lugn och tillförsigt, var håstens säkerhet och vana att taga sig fram på I dylika marscher. Okunnig om att man sålunda kunde räkna på det kloka djurets instinkt, sökte jag i början att styra honom efter mitt hufvud och min beräkning, men insåg snart ått mina egna funderingar dervid skulle komma tillkorta, så mycket mer, som min vägvisare utan krus sade mig: bry dig ej om att styra hästen, ty här är han klokare än du. Utan protest lydde jag rådet, lemnade fria tyglar och fann detta vara det förnuftigaste jag kunde göra. Elter fyra timmars ridt, och sedan vi längre upp mot bergets fot passerat åtskilliga snösalt, befunno vi oss slutligen på den punkt, der man vanligen lemnar hästarne, för att sörsöka sin lycka på egen hand. En svårighet mötte i afseende på kreaturens fastgörande, ty här fanns ej ens den minsta pinne, vid hvilken tjudret kunnat sastgöras. Min reisesellow, fyndig som han var, uppletade stenar, som voro i sådant läge till hvarandra, att emellan dem bildades en öppning, genom hvilken tåget kunde trädas och hästarne sålunda sastgöras. Sedan detta blifvit rigtigt utfördt, öppnades våra medhafda matsäckar, och jag fann till min stora förnöjelse, att vår sörtraslliga gästgifverska Sigrid Hjaerkind försedt mig med åtskiliga goda saker utur sitt väl furnerade visthus och kök. Sedan vi gjort vår måltid och släckt törsten uti en förbiilande klar fjellbäck, satte vi oss i rörelse uppåt. Snöhättans öfversta del består af tre särskilta spetsar, af hvilka den nordligaste tyckes med något hundra fot öfverskjuta de tvenne öfriga. Vi beslöto derföre att försöka med den, så mycket mer, som dess nedre del ej hade de öfrigas branta si dor och berget äfven högre upp såg något medgörligare ut. Sagdt och gjordt! Vi strafva uppåt den minst 3000 å 4000 fot höga bergspetsen, min reisefellow före och jag troget efter i hans fotspår. Detta fann jag dock snart ej vara rätta maneret, ty det hände flera gånger, att han med sina oförsigtiga steg I satte i rörelse rullstenar, hvilka i sin brådstörtande fart utefter den sluttande bergssidan väl kunnat krossa starkare ben än mina. Jag föll då på den ideen, att vandra före eller vid sidan af honom och sålunda usan fara från detta håll fortsätta vandringen. Detta skedde, och vandringen skedde nu med mera säkerhet. Hela toppen af berget, räknadt från det ställe, der fotvandringen börjar, är likasom öfversållad af klippblock, som, större eller mindre, i en oändlig massa lägra sig utefter hela den sida, der vi uppstego. betta försvårar i hög grad uppstigandet, ja gör det ganska sarligt, om man ej iakttager den yttersta försigtighet. Än ar man i fara att genom ett oförsigtigt steg komma ned uti de öppningar, som bildas af de kullerformiga klippblocken; än har man att frukta, att genom ett häftigare vidrörande med handen eller foten sätta i rörelse