Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1855, sida 2

uppstigandet än är, blifver den dock både svärare och farligare, när man hunnit upp öfver hälften af bergets sida. Har ombyter stenfåltet så till vida sin natur, alt rullstenen uppbör, men ersättes i rikligaste mått af lika ofantliga lager af grofvare skiffer eller hallar, hvilka i alla möjliga lägen och ställningar, än afbryta, än hindra sortskridandet uppåt. Detta stenlager är så tillvida besvärligare än det förra, som dessa skifferstycken, ofta balanserande på ett underlag af annan sten, ej erbjuda det ringaste stöd för foten, utan ofta, vid det lättaste vidrörande, höja eller sänka sina ändpunkter, och sålunda lätteligen kunna slunga utför bergets sida den oförsigtige, som ej beräknar sitt steg. Men äfven dessa svårigheter öfvervunnos och jag fick af min förare det loford, att jag vandrade till fjells lika raskt och bra, som någon Engelsman. Sedan vi lyckligt och väl passerat hvad jag ville kalla bergets stenregioner, möttes vi af en Sneebree, som i stark sluttning sträckte sig några hundra alnar uppåt. Jag bade väntat mig hvila och beqvämlighet vid vandringen öfver densamma; men deraf vardt ingenting den gången. I stället för kompakta massor af den såkallade eviga snön, som vi väntat oss, funno vi här nyfallna drifvor, hvilkas lösa beskaffenhet gjorde, att vi för hvarje steg trampade ner i snön öfver knäet. Fördelen härutaf var dock helt påfallande den, att vi ej voro i fara, att slinta berget utföre; icke heller sluttade detta på denna punkt nog starkt för att vi skulle kunnat genom vårt arbete i snön uppkalla snölaviner eller bergskred och sålunda befordra oss en hastigare skjuts utefter dess sida. Efter några reprisers hvila i snödrifvorna voro krafterna nog återhämtade för fortsatt vandring till bergets öfversta spets. Annu en qvarts timmas ytterligare ansträngning, och detta ånyo öfver det kala berget och nakna stenar, och vi stodo välbehållna på Snöhättans högsta spets. (Forts.)