konstitutionella förhållanden i den rigtning, som landets väl och Svenska folkets rättvisa anspråk krafva. Om ock dessa sträafvanden för ögonblicket synas tillbakasatta och ringa aktade, så innebära de dock lösningen på en I fråga, ,som icke kan falla, och skola en gång åter upptagas med en kraft, som måste bereda dem framgång. Då denna tid inträder, skall det tacksamma minnet äfven med vördnad upptaga de personers namn, hvilka oegennyttigt och upplyst verkat för ett mål, hvars uppnående de sjelfva ej fått skåda. Aflidne Ryttmästaren Tersmeden ingick, efter gammal adlig sed, vid tidiga år i krigstjenst och blef ännu helt ung Ryttmästare vid Lifregementets Hussarcorps. Under sin tjenstgöringstid förvärfvade han anseendet af en skicklig och krastsull officer och tillvann sig underlydandes aktning och tillgifvenhet genom nitisk omvårdnad om den trupp, som stod under hans befäl. — Sedan han lemnat tjensten ägnade han sig öfvervägande åt skötande af den vidlyftiga ekenomi, som måste åtfölja besittningen af flera och stora bruksoch landtegendomar. Men hans frisinnade politiska tänkesätt och verksamma ande tilläte honom ej alt för enskilt beqvämlighet eller fördel glömma landets allmänna välfärd. Så blef han en varm deltagare i de reformsträfvanden, som erhöllo en medelpunkt i Örebro, vid det i denna stad sammanträdande första allmänna Reformmötet, i Juni 1849. Protokollerna vid detta möte, till hvars ordförande ryttmästaren Tersmeden enhälligt utsågs, bevara många yttranden, som vittna om den aflidnes klara, fosterländska tänkesätt och redbara karakter. I den efter detta möte bildade s. k. Allmänna Reformbestyrelsen var Ryttmästaren Tersmeden sjelfskrifven ordförande, hvilken befattning han fortfarande bibehöll ända till dess en tilltagande sjuklighet och måhända äfven någon misströstan i afs. å reformsakens närmaste framtid nödgade honom att draga sig undan det offentliga lifvet. ,Fastän det ligger snö på hyddans tak kan det dock bo värme derinom, yttrade den gråhårige fosterlandsyännen, vid ett ögonblick, då han under djup rörelse besvarade en till honom asgilven gärd af aktning och tacksamhet. Och denna varma kärlek för saderneslandets välfärd lefde i hans hjerta alltid lika ren och stark. Så gå de hädan, den ene efter den andre, af de gamle kämparne för utvecklingen af saderneslandets institutioner i den anda och rigtning, som lifvade och beträddes af 1809 års män, hvilkas sjelsstandiga kraft räddade Sverge från branten af dess undergång. Ett nytt slagte har uppväxt, som är främmande för denna anda och för de förhoppningar, med hvilka deras fäder då helsade fäderneslandets pånyttfödelse. Och de äro ej blott främmande derför, de skygga ej ens tillbaka för att fördömma eller gäcka de sträfvanden, som utgöra fortsättningen af fådernes verk. Det ligger, under vemodet häröfver, en oändlig tröst i den vissheten, att iderna äro mäktigare än personerna och att de gå fram äfven med svaga redskap. Må vi ej glömma denna tröst, som väl behöfves under inflytandet af allt detta småsinne, denna sjelfviska feghet, denna blaserade intresselöshet eller djuriska njutningslystnad, som qvåsva den sjelsständighet, det srihetssinne, och hvad värst är — den sosterland-kärlek, som borde finnas hos hvarje medborgare: må vi ej glömma den trösten, då den sorgliga pligten manar oss, att öfver någon af de hädangångne stridsmännen uttala orden: Frid med hans stoft!