Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1855, sida 2

— ———————s k— — Bref srån Norge. (Forts fr. N:o 173.) En uppstigning på Snåhållan. Framkommen till den ståtliga och beqväma gåstgifvaregården Hjerkind, beslöt jag att följande dacen beträda detta berg, hvars snötäckta toppar jag redan förut, ehuru på flera mils afstånd, sett och beundrat. Jag vaknade derföre på uppgjord tid, glad i den föreställningen, att snart veta mig höjd bortemot åtta tusen fot öfver hafvets yta, eller omkring fyra tnsen öfver den omgifvande bergsplatåen och sjelldalarne. Kl. 2 på morgonen,i det berrligaste väder, begaf jag mig i väg, sjelf ridande på en liten bästkratta och åtföljd af min ledsven, som också var till häst. Vi måtte hafva gjort en högst löjlig figur, min ledsagare, klädd på norskt bondevis i röd mössa, svart frack och derunder temligen ramponerade underkläder, jag nedtryckt i en djup sadel och med krokiga ben, en verklig chevalier de la triste figure. Vi togo emellertid i sakta marsch vägen mot det höga målet för vår resa; — jag säger väg blott tills vidare, ty snart försvann hvarje spår af sådan, och jag måste öfverlemna mig åt min ledares vana att leta sig fram mellan buskar och i moras. Vid en resa sådan som denna finner man bestämdt utpreglad den skilnad i vegetationen, som ett och annat tusen fots höjning förorsakar. Vi voro redan vid resans början öfver tallgränsen. Dock följde oss detta trädslag ännu ett stycke, ehuru ingalunda i den friskhet och styrka, som utmärker detsamma hos oss, utan med ett sjukligt utseende och i förvridna, knotiga former. Kommo så björkdungarne, dessa oss så kära erinringar från våra svenska dalar; ännu bibehållande sin friska fårg och prålande i den saftigaste grönska, oaktadt stammarnes och grenarnes beskaffenhet väl erinra derom,