Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1855, sida 2

nu srisk och frodig; vi hafva ej hunnit till en höjd af 3000 sot, som gemenligen utgör hennes växtgräns. Men vi gå vidare. Alven hon försvinner; med bästa vilja kan hon ej undandraga sig den lag, som förunderligt binder hennes lif och tillvaro inom vissa orubbligt bestämda gransor. Men vi få trösta oss; ehu ru mindre skön och mindre grön, har hon dock i det hänseende varit älskvärd nog, att hon 500 fot följt oss på vår vandring uppåt de högre regionerna. Öfver berg och höjd, öfver dal och moras gick den oss troget vid sidan, dock svagare till form och fårg, ju högre upp den kom. Plötsligen stannade också hon, såsom om en förtrollning hindrat henne att gå vidare. Men vi äro likväl ej ensamma. Björken, vännen från våra barndomsdalar, öfvergifver oss ej på en god stund. Hon följer oss upp ända till 3500 fots höjd, och detta lika grön, lika frisk och saftig, som hon står der nere i dalen, i det varma solskenet och vid den glada bäcken. När vi slutligen uttrådt också utur denna omgisning, befinna vi oss uti en rymd, dyster och öde. Har och der några dvergbjörkar, enbuskar och buskartade salices! Hvart vi kasta blicken, blott kala berg och ofruktbara moar! Inga boningar vittna här om menskligt samlif; ingen vandrare möter här, för att bälsa oss på menskligt tungomål. Allt är öde, tyst och tomt i den rymd, som ligger framför oss. Likväl är himmelen blå och solen sänder så varma strålar, som om vi befunne oss djupt nere i dalens famn. Men vi påminnas starkt om, att vi redan äro några tusen fot i höjden. Vi finna Sneebreer här och hvar på sjallsidorna, först såsom enskilta snöplattar, sedan i större sträckningar, af hela fjerdingsvägens längd och bredd. Nära nog upp emot denna gräns går ännu vegetationen. Kring de smältande Sneebreerna frodas en ständig vårflora af de täckaste Ericineer, såsom Andromeda hypnoides och Menriesia cerulea, jemte jordens minsta buskväxter, de 1—2 tum höga pilarterna, salix herbacea och polaris. Der snön redan sedan några dagar lemnat rum för solens lifgifvande kraft, frodas redan den yppiga Ranunculus glacialis, ett eftersökt födoämne för Renarne, som gerna söka fjälltopparne, både för denna läckerhets skull och för den säkerhet för lurande fiender, som höjderna erbjuda. Den fanerogama vegetationen upphör sålunda straxt nedom snögränsen. Osvan densamma förekomma blott två eller tre skorplika lafvar, som klada de föröfrigt nakna själltopparne. Den eviga snöns gräns på Dovresjallet inträssar vid en höjd af 5318 sot öfver hafvet. Naturen genomlöper sålunda på en relativt liten sträcka många grader af sin utveckling. Uti ingen af dem saknas de herrligaste prof på rikedomen, mångfalden och skönheten af dess alstringskraft. På sjelfva fjällens toppar och uti dess dunklaste klyftor tjusas naturforskaren af en praktfull flora, som i formernas skönhet och färgornas glans på låglandet ej har sin like. Det är detta förhållande som gjort, att botanister från de flesta trakter af den bildade verlden hit vändt sin håg. I Dovregästgifvaregårdarnes dagböcker läses mer än ett namn, som redan är odödliggjordt, och i en fönsterpost på Kongsvold bevaras med pietet anteckningar, som en och annan naturforskare på lediga stunder här i ensligheten roat sig med att göra. (Forts.)