Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1855, sida 2

Mat! eco, va Hol på SI KITOIIIII891974 ? Trondhjem på den gamla vägen fördes högt upp öfver trädgränsen, och vid detta tillfälle en smula stötte sig öfver vägens ojemna beskaslenhet. Också torde detta varit den enda större körväg i verlden, som gått upp till den eviga snöns regioner. — På gästgifvaregården Wik, oändligt pittoreskt belägen, i medelpunkten af den halfcirkel, ena sidofjellet här gör, visas ännu den stuga, der Olof Tryggvason säges vara född. Uppgiften synes väl osannolik; men stugans beskaffenhet talar helt visst om ganska hög ålder, och sannt är dessutom att husen, så uppförda, som de gamla boningarne i Norge, trotsa mer än både ett och två århundraden. I göstgilvaregårdens omedelbara grannskap finnes elt monument, sorgligt i åminnelse, från tiden för det nederlag, som en afdelning Skottar ledo under Sinclairs ansörande. Monumentet är ett af de simplaste, bestående af en svartmålad trädtafla på en stolpe. Det har följande dumma inskription: ,Her under hviler Oberste Georg Jörgen Sinklar, som falit i Kringlene Aaret 1612 med ett Antal af 900 Skaatter, som blef knuset som Leerpotter af ett mindre Tal af 300 Bönder af Lesjö, Waage, Froen og den Böndernes Anförer det var Berdon Sejelstad af Ringeboe Sogen. Få händelser lefva som denna i folkets minne; traditionen och sången bidraga båda härtill. Man visar den lada, der en del af de olycklige blefvo innestängda och man efter man nedhuggne, det ställe i Lougen, der andra blefvo dränkta, det bergpass, Kringelen, der anfallet skedde. Mig synes att man öfver detta dåd borde sjunga mindre högljudda segersänger; segern vanns ej i öppen, ärlig fejd, utan genom ett väl maskeradt försåt, och fullbordades genom ett grymt menniskoslagtande, emot gifvet ord och heder. Ett stycke längre ut mot norr besöktes en stuga med en liten arsenal af de fallnes vapen, som till en del tid efter annan hittats på Lougens botten. Man ser der vackra muskötter, mästerstycken af den tidens vapensabrikation. — Om astonen samma dag, som vi passerat Wik, anlände vi till gästgifvaregården Laugaard, pittoreskt belägen vid den punkt af Gudbransdalen, hvarifrån Waagedalen i nordlig riktning öpp nar förbindelse med Lomsfjellen. Laugaard är känd när och sjerran för den kuriösa typen af gästgifverskan på stället. Marit är en liten gumma, med de högmodigt stelaste former, man någonsin sett. Hon är stel som ett petrifikat, fåordig, som ingen annan äldre qvinna; med den yttersta likgiltighet ser hon ned på den besökande och bevärdigar honom osta ej med svar. Denna aristokratiska hållning : är dock parad med en cynicism, som jag här ; ej vill beskrifva. Hos sådana matmödrar gör man bäst i att förtära ägg, i fall man annars har någon appetit alls. Icke förthy voro vi nödsakade att här stanna öfver natten, men skyndade följande dagen vidare i den friska morgonluften, glade att få lemna Marits smutsiga iden. — Vid Laugaard såg jag för första gången sjelltopparna omsvepta af moln. Det hade regnat om natten, och följande morgon hängde ännu tunga moln nedester fjellens sidor. : Genom molnens refvor sägos bergstopparne i solens belysning. Det var en skön syn af underbar effekt för det ovana ögat. Från Domäs, som ligger vid foten af Dovre, företogs en utflygt på några dagar till Kongswold, beläget på norra sluttningen af bergmassan. Dovre är, såsom vi känna af Geografien, en sidogren af Skandinaviska Fjällryggen och sträcker sig som ett bälte öfver Norge ända ut till Romsdalsfjorden, der den slutar med det höga berget Romsdalshorn. Dess största bredd, från Opdals kyrka i Guldalen till Dovre kyrka i Gudbrandsdalen, utgör vid pass femton mil. Högst är fjället mellan gastgilvaregårdarne Hjerkind och Kongswold. Dess medelhöjd är omkring 4000 fot öfver hafvet; dess högsta spets är Snöhättan, som höjer sig omkring 4000 fot öfver medelhöjden af fjällplatåen. — En resa öfver Dovre, huru litet lysande den än i många afseenden måste blifva, gifver dock en mängd anledningar till betraktelser, intressanta för den, som lärt sig att älska det stora i naturen älven då det sramträder i fattiga former, och att finna ämnen för beundran äfven der, hvarest den skapande kraften ingalunda slösar med sina tillgångar af skönhet och behag. Resan uppför Dovre går den första halfmilen nästan oupphörligt i stigande. Backarne synas på afstånd afskräckande, men äro det ingalunda, då man tager itu med dem. Också är det en god sak, att man här öfverallt kan tryggt öfverlemna åt skjutshästarne att lösa mötande svårigheter af detta slag. De äro så öfvade att på vägar och stigar klättra upp och ned, att nästan ingen svårighet möter, hvilken ej trotsas af deras försigtighet, styrka och kloka instinkt. — Sedan man lemnat dalen med dess fagra och friska natur och etioit j höjden nåora hundra fot