Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1855, sida 1

särskilda traktater med andra makter, — har insändaren, som tyckes vara af ett sanguiniskt temperament, synbarligen omfattat med en synnerlig förkärlek; och nekas kan icke att det för ett litet folk, som icke kan utgöra en egen stat, måste vara angenämt att ändock få sy as såsom sådan, helst när det kan ske utan de för en sådan role nödiga uppoffringar. Det kan derföre icke falla oss in, att sådane småsaker som t. ex. den att, sedan konungen i det ena rikets namn afslutat en traktat med en främmande stat, skulle han någon tid derefter kunna se sig nödsakad att, för sitt andra rike, begära afslutandet af ett nytt likartadt fördrag med samma makt, 3) skulle i insändarens ögon innefatta några betänkligheter; men vi vilja erinra om en annan omständighet, som torde vara mera tilltalande, och vi skola söka belysa densamma genom ett exempel från just den stat, med hvilken ins., likaledes exempelvis, inbjuder oss ingå hvilka traktater som helst. Det finnes ingen makt i verlden, som kan uppträda med sådana rattsoch billighetsanspråk på befrielse från Öresundstullen som Sverige, och det gifves icke heller någon, som så lätt skulle kunna tilltvinga sig denna befrielse, emedan — för att icke tala om de fördelar besittningen af sundets ena strand skulle gifva oss, i händelse fråga vore om att tillkämpa oss denna befrielse med vapen i hand — vi, för sådant ändamål, blott behöfde gräfva en kanal öfver en liten landremsa vid Helsingborg. Deremot finnes det ingen nation i verlden, som i förhållande till sitt behof af denna segelfarts frigifvande, är så vanmäktig att sörskassa sig den som Norge. Med vapenmakt skulle detta rike för sig, aldrig kunna komma till detta mål och lika litet skulle det kunna erbjuda en löseskilling, som Danmark ville antaga, om icke denna makts anspråk, genom Sveriges eller andra nationers bemedling, vore betydligt nedsatta. Det behöfdes således blott att vi, för vår enskilda räkning, afslutade ett fördrag med Danmark om den Sundska tullens upphörande, för att Norge skulle för långliga, om icke för evärdliga, tider kunna få förblifva i orubbadt åtnjutande af rättigheten att erlägga samma tull. Ett sådant separatfördrag skulle utan tvifvel för oss vara ganska fördelaktigt och vida lättare att genomdrifva, än ett med Norge gemensamt; ty då Danskarne sätta så högt värde på denna tull, är det klart att de heldre, när de så nödvändigt måste, efterlåta densamma för en nation än för tvenne, desto mera som befrielsen för Norge, betraktadt såsom ett särskildt rike, skulle innebära ett vådligare exempel för andra stater, än den för Sverige, som, alldeles exceptionelt, äger Sundets ena strand; men vi tro icke att Norrmännen skulle vid detta tillfälle finna separationen lika förmånlig. Detta är blott ett exempel af de många, som kunde anföras, på de konseqvenser, hvartill ins:ns theori, om den finge göra sig gällande, skulle leda; ty det är lått begripligt att Svenskarne aldrig skulle medgifva, det Norge finge deltaga med dem i sådane traktater. i hvilka de kände sig vara i behof af vårt stöd och politiska inflytande, men afsöndra sig ifrån oss, der detta icke vore af nöden. Skall Norge afsluta särskilda handelsoch postfördrag, så måste det äfven, enskildt för sig, uppgöra alla öfriga diplomatiska transaktioner med främmande makter. Svensken älskar icke lek i allvarsamma saker. Vill man spela sjelfständig, när ingen fara är å fårde, så borde man 3) Något dylikt har veterligen aldrig hvarken skett eller ens blifvit ifrågasatt uti någon annan, vare sig statsförbund eller förbundsstat, af huru lös beskaffenhet den också varit, men det har dock red:n passerat i vär union. För ett par år sedan hände nemligen att, sedan konungen, eftergifvande för det norska sträfvandet att uppträda såsom egen stat, afslutat ett postfördrag med en främmande makt, fann sig svenska öfverdirektörs-embetet föranlåtet att anhålla, det en lika beskaffad traktat skulle för Sverges räkning afslutas hvilket också skedde.