Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1855, sida 1

enda hon förstått af modrens ord var att hon var alskad och att hon skulle så gifta sig med Lello. Hennes horizont uppklarnade plötsligt; de mörkaste söremäl antogo de ljusaste färger, och hon blef liksom ofvervaldigad af sin lycka. Hon kastade sig i modrens armar och öfverhöljde henne med smekningar. I detta ögonblick öppnade Menico sörsigtigt dörren; hon skyndade bort till honom och föll honom om halsen. Menico hade mött generalskan Fratiefs Neapolitanare, som snokade omkring palatset, och hade förnyat det gamla gralet med honom, hvarvid han vrickat sin högra hand. Han kom just för att be grefvinnan om ett omslag af bränvin och kampher, då den friskaste, tackaste och sötaste mun kysste honom på kinden. — Min käre Menico! utropade hon, hvad du är snälll hvad jag håller af dig, o hvad jag är lycklig! . — Jag också, fröken, snystade Menico; jag är öfvermåttan lycklig för det ni kysst mig, och det är första gången sedan 1830. Jag hade vrickat min hand, men nu märker jag det alldeles icke. Min egen, lilla sroken! eftersom ni kysser mig, måste ni bestämdt vara kär i någon ... 2 — Ja, det är jag, jag är älskad och jag